tisdag 25 oktober 2016

Jag älskar mig - om vikten att bli sedd


För några veckor sedan var jag på en drös workshops med tantrainriktning. Förutom det lekfulla och njutningsfulla som lockar mig så var det moment där en person fick en eller flera andras totala uppmärksamhet. Det är något speciellt med de känslor detta skapar, hur sedd och viktig jag känner mig trots att jag inte alls känner de andra personerna. Genom att de ger mig sin odelade uppmärksamhet så ger de mig egenkärlek, min kärlek till mig själv växer. Likaså är det häftigt att se hur vackra och sexiga andra blir när man ger dem den där uppmärksamheten, när de älskar sig själva.

Helgen efter besökte jag en vän och dennes barn, en förskoleklassare. Barnet och jag tillbringade några timmar på tu man hand och barnet valde att vi skulle gå till en lekpark. Inte för att leka tillsammans som jag trodde utan jag blev placerad på en bänk i närheten av barnets aktivitet med uppmaningen att titta. Detta upprepades varje gång barnet bytte aktivitet, jag placerades på en ny sittplats i närheten av nya aktiviteten. Av vad jag kunde se så gick barnet in i alla aktiviteter, det var av och till en meditativ känsla i lekandet, och så plötsligt söktes ögonkontakt med mig. Vi pratade i princip utan ord, det lilla jag sa var mer en bekräftelse av vad barnet gjorde, att jag såg vad barnet gjorde. Inga värderingar i bra eller dåligt utan mer att jag såg att den torra och den blöta sanden bildade mönster eller att det såg ut som om barnet låg och sov i kompisgungan. Och plötsligt säger barnet "nu ska jag titta på dig" och så placerades jag framför ett periskop medan barnet tittade och berättade vilka delar av mig det såg.

De där timmarna i lekparken har verkligen stannat kvar hos mig och jag tänker på hur viktigt det är för oss människor att bli sedda. Och jag hoppas att jag med mitt tittande kunde bidra till att öka barnets egenkärlek på samma sätt som workshopsdeltagarna bidrog till att öka min egenkärlek.

lördag 22 oktober 2016

Bä bä färgglada lamm

Leksaker var månadens tema hos Monthly Maker och jag klurade på en massa saker och kollade efter begagnade leksaker i hopp om inspiration men landade, som så ofta, i att det jag kunde göra inte var något jag behövde eller ens ville ha. Så igen kände jag att detta blir nog temat som jag avstår.

Men så var jag hemma hos mina föräldrar och passade på att gå igenom ytterligare lite saker som tillhörde mig. Det är många år sedan jag flyttade hemifrån men ändå dyker det fortfarande upp utrymmen där det ligger något som är mitt. Den här gången bar det bland annat en liten låda med mestadels plastleksaker. Det var sådana där brickor fulla med hål och svampliknande plastpluppar att sätta i för att skapa sitt eget motiv. Det var tre snoddar att sätta över barnvagn och dockvagn, sådana där med figurer. Och lite annat smått och gott. Just gamla plastsaker tycker jag är så svårt, ohälsosamma mjukgörare gör att jag inte vill lämna vidare eller lämna in på loppis så dessa saker fick hamna i soporna. De svampformade plastplupparna var i hårdplast så jag satt och plockade med dem och funderade på villa färgglada svampskogar jag skulle kunna bygga men så var det ju det där igen med att inte vilja ha det skapade alstret... Men de fyra lammen från snodden till babyvagnen bara ville jag spara. Logiskt tänkte jag att det räckte med ett men så slog det där knäppa besjälandet av saker till, inte kunde jag skilja på dem..?

Så fyra små lamm fick följa med mig hem men vad gör man med fyra små hormonstörande typer? Eftersom de har suttit på snöre så har de hål i baken, vilket inte stör mig så mycket, och i bröstet, vilket stör mig mer då jag associerar det till att de har blivit skjutna. Och även om jag äter kött ibland och även om jag kan gilla morbida saker så kändes det här för sorgligt. Stackars små lamm liksom...
Men med en liten klocka från prylförrådet så ser det mer ut som om de är på bete utanför någon gård och deras pinglande får glada barn att komma springande för att klappa och mata med repat gräs.
Och såklart har så här söta små lamm stora hjärtan.


Ännu ett bidrag som är mer fixande än skapande men det är just det som just nu ger mig glädje. Skön upptäckt där jag satt och krusade band till födelsedagsöverraskning.

onsdag 12 oktober 2016

Bye, bye love

För flera år sedan köpte jag hårda plastflaskor som ska vara fria från skadliga ämnen, i alla fall de som vi i dagsläget känner till. Flaskorna tål även kokande vatten och fungerar bra både i vardagen och på utflykten. När jag köpte dem kändes de som bästa valet, och jag tycker fortfarande att de är tillräkligt bra, men med utbudet som finns idag så hade jag nog valt en glasflaska istället.

Men till förra Pride i Stockholm kom så en bubbelvatten med smak av kärlek. Jag blev aningens kär i denna flaska, budskapet alltså och inte den syntetiska smaken, och har sedan dess haft den som min vardagsvattenflaska. Det har känts fint att plocka upp en flaska med hjärta och regnbågsfärger på samt baksidans konstaterande att kärlek kommer i många former och smakar olika för alla.

Men så påminde mig min mamma om att plastflaskor av typ1-plast inte ska återanvändas då de riskerar att släppa ut gifter i vattnet om de blir solvarma. Den kärlelsfulla flaskan fick alltså följs med på en sista utflykt till pantmaskinen.
Som tur var så kunde den fortsätta sprida kärlek i form av trädplantering.
Men jag måste erkänna att det kändes lite kymigt när kvittot matades ut... Det var det trädbidraget det... Bad personalen programmera om så att biståndskvittot inte innehåller så mycket text och bild men det kunde de tyvärr inte.


tisdag 4 oktober 2016

Kategorin sådant där man ibland svär över...

... och ibland är glad över att man sparat.

I

Länge, länge sparade jag fint present- och julklappspapper samt snören. Och även när jag slutade hamstra vid varje paketöppning så fanns ju det där redan hopsamlade lagret kvar. Ofta, vid varje flytt och varje rensning, svär jag över min oförmåga att göra mig av med det. För två flyttar sedan sålde jag och gav bort i princip allt "fin"material, sådant där motivtryckt papper, färdiga figurer att montera på etc. För jag blir mer kreativ med basmaterial där allt är möjligt och ingen redan har tänkt åt mig.

En del paketpapper, oftast de med färgmönster och inte motivmönster, fick bli kvar och så massor med presentsnören. I julas tokpyntade jag några paket i ett försök att minska mängde och jag funderade på att hiva det som blev över men det gick liksom inte. Och nu är jag glad för det!  Om en dryg vecka fyller en vän år och hemlis är planerad. Och då kom en drös presentsnöre väl till pass!

Och mitt i krusandet och hemlisförberedande så blev jag bara så glad. Jag gillar ju att skapa upplevelseöverraskningar! Så skönt när den känslan tittar fram igen, kreativiteten har ju liksom gått på långledigt men här fanns helt klart en ljusglimpt.

Så nu hoppas jag att alla håller sina tummar och tår för friska dagar nästa helg. Vi har ibland lite otur med förkylningar och sådant när vi har planerat att ses och eftersom vi bor i olika städer så är det inte bara att byta dag. Men nästa helg ska banne mig gå till historien som århundrades friskaste, så det så!


måndag 3 oktober 2016

Tomater, tomater, tomater


För någon vecka sedan fick två av mina krukor med tomater flytta in för bladen börjadese ledsna ut i höstrusket och tomaterna höll fast vid sina gröna färg. En kruka står kvar ute för dels står den mer skyddad och dels så har nästan alla tomater mognat där. Plantorna i de två krukor som flyttade in fick sig en rejäl frisering, bort med alla kvistar som inte hade tomater och bort med alla blad som skymde tomaterna från solljuset. "Tack" sa tomaterna och mognade supersnabbt. Varje dag går jag och mumsar, lyxigt värre.

Oftast är tomaterna runda men ibland får jag mig ett gott skratt.
Tomaten ovan tyckte tydligen att den satt lite för trångt men löste det med att delvis växa mellan de två grenarna som, nästan, stoppade den.

Tomaten nedan åt jag inte upp men den gjorde mig glad ändå. Tokroligt ansiktsuttryck och tofsen käckt på svaj.