söndag 19 oktober 2014

Det är mycket fåglar nu



Jag skriver om fågeln Pip och jag viker tranor.

Tranor lärde jag mig vika för massor av många år sedan under en resa i Japan. Sen glömde jag delvis bort det, kom ihåg alla moment utom ett vilket innebar flera frustrerade försök men nada tranor. Tur då att det numera går att hitta pedagogiska videor på nätet. Den lilla bok som jag fick under resan gör raskt ett skutt från kvadratiskt ark till en grundfigur. Smidigt om man som många japanska barn verkar lära sig grundformerna typ innan man kan prata men fullkomligt oförståeligt för en ovan vikare som undertecknad.

Så idag har jag kollat på denna instruktion och vikt en massa tranor. Av någon anledning så vill jag vika struten åt fel håll så idag har jag suttit och sagt "fladderfladder" varje gång jag har gjort det momentet. Får se om det fått hjärnan att minnas att det är den fladdriga delen som ska vikas till en spets. Momentet i instruktionen att, efter strutvikningen, göra en kuvertvikning lärde jag mig inte i Japan men oj vad det underlättar nästa vikning, båtvikningen. Den del som jag alltid har svutit över och likaså den del som jag glömde bort. Eller kanske förträngde...

Och nej, mina namn på de olika vikningarna är hittepå för att komma ihåg så de heter nog egentligen något helt annat. Nu ligger i alla fall dessa tranor tillsammans med ett snöre medans superlimmet, förhoppningsvis, härda fast dem i varandra. Återstår att se hur många fåglar som tar sig en flygtur när snöret hängs upp.

Och som vanligt på nätet så får man ju förslag på en massa liknande grejer så nu har jag en drös länkar sparade. Lär bli fler djur framöver.





tisdag 14 oktober 2014

Säg hej till Pip




”Hej Pip. Vad kul att du ville komma hit.”
”Tjenatjaba” svarar han och gungar från hjul till hjul så att hans blå näbb svajar.
”Kan du inte berätta för mig vad du tycker om att göra.”
”Leka” svarar han och tittar åt sidan. Jag följer hans blick och ser vinden lyfta några gulnade eklöv.
”Leka vad då?” försöker jag.
”Lekar.”
”Vilka brukar du leka med?” Jag för handen till munnen när jag gäspar. Inte för att han skulle märka något men ändå.
”Mina kompisar.” Blicken fortfarande fäst vid lövens dans.
”Gillar du löv?”
”Ibland.” Han flyttar blicken från löven, tittar på mig. Huvudet på sned, väntar. På vad? Jag väntar jag också, härmar hans huvudrörelse och ler. Uppmuntrande hoppas jag.  ”Varför frågar du så mycket?” Han vippar med stjärten och håller kvar min blick.
”För att jag är nyfiken på dig.”
”Det är jag med! Fast inte på mig. Jag är ju Pip.” Ögonen så vidöppna så det känns som om jag skulle kunna se rakt in i hans snidade kropp.
”Så vad är du nyfiken på då?
”Allt! Var löven blåser på hösten. Varför det regnar nedåt. Det kunde ju lika gärna regna uppåt. Vad jag ska få för mat idag. Jag älskar pannkakor. Och krympsylt! Fast inte till mig, utan till dom.”
”Till dom?”
”Ja dom! Dagisbarnen. För då kan vi leka så roligt.”
”Vad leker ni?”
”Gömma. Och dom seglar båt. Det vill inte jag för jag tycker inte om att bada. Och man kan trilla i fast man har flytväst. Jag tycker om att duscha när det regnar. A å jag är nyfiken på vad dagisbarnen gör när jag inte är med. Och när dom är hemma.” Hans blå prickar dansar på den röda kroppen när Pip studsar från hjul till hjul.
”Så var är du när du inte är på dagis?”
”Asså, jag går inte på dagis. Jag bara hälsar på.”
”Jaha.”
”Ja, och nu är barnen och jag kompisar. Jättebra kompisar.”
”Hur är man en bra kompis?”
”Man leker. Och alla får vara med. Och när man blir dumma så säger man förlåt sen så ingen är ledsen länge. Och man kramar den som är ledsen.”
”Är du en bra kompis?” Löven bredvid oss prasslar och prickarna är stilla. ”Det kanske var en svår fråga.”
”Nä. Jo. Det är jag… fast ibland är jag en dum kompis.” Sättet han blickar ned i marken får mig att tänka på isen när den just har lagt sig och jag huttrar till.
”Hur är man då? När man är en dum kompis?”
”Man är dum fast man inte bråkar. Man säger näää när någon vill vara med för man vill inte leka med alla. Ibland vill jag bara leka med en.  Vet du, jag tycker man ska få leka med bara en. Fast inte när jag vill vara med, då vill jag att jag får det.” Hans panna rynkas när han fäster blicken på mig.
”Jo, så kan det ju…”
”Vet du” och Pip skakar till på kroppen, ”man kan leka roliga saker och spännande saker.”
”Berätta något spännande som du har gjort.”
”En gång när det blåste jättejättemycket, då satt jag i en stoooor gran. Och vet du, den gungade massor. Men jag trillade inte ned för jag är bra på att hålla fast mig. Jag ska bli cowboy. Kanske. Och så har jag sovit över hos en kompis Det var första gången jag inte sov med min människa.”
”Hur var det att sova över?”
”Kul. Och läskigt! Du vet, sådär bra-läskigt. Så prickarna liksom pirrar för att allt är så annorlunda. Då är det spännande! Vet du nått mer som är spännande?” Han tittar stint på mig och jag tror faktiskt att hans prickar vibrerar.
”Nä, berätta!”
”Dagisfröken, hon som hade krympsylt, hon ska koka växasylt. Som bara jag ska få. Och då kan jag också åka rutschkana och kissa på deras toaletter. När jag är liten så får jag inte göra det för jag kan trilla i.”
”Växasylt, det låter spännande. Tror du att jag också kan få smaka?”
”Nääää” säger han och vippar med tofsen, ”du är ju redan stor”.
”Men jag kanske vill bli ännu större.”
”Nä, då slår du huvudet i taket.” och nu ser tofsen ut som om han försöker vispa ihop en pannkakssmet. ”Tänk om taket går sönder då. Då skulle alla bli blöta när det regnar.” Och hans skratt påminner om ett lätt regns lek mot trädkronorna.
”Då kan vi duscha inomhus” säger jag och faller in i skrattet.
”Ja! Jag ska fråga dagisfröken om vi får det. Annars kan du få krympsylt istället. Två skedar för du är så stor redan. Sen kan du leka med oss. ”
”Det låter kul!”
”Mmm. Men nu ska jag gå. Till mina kompisar. Tjenatjabahejdå.” Och så vippar han iväg. Det prasslar när hans små hjul rullar över höstlöven.
”Hej då Pip” säger jag men det hör han inte.

torsdag 9 oktober 2014

Höstkänsla inomhus





Det är något särskilt med fritt växande slingerväxter, häftigt att se var de tänker ta vägen och hur de tänker stanna där. Från början var min tanke att ansa dem och lirka in dem i tornet nedifrån och upp, istället blev det ett enda stort slingerslanger där de under sommaren smet ut genom balkongdörren och försiktigt fick trasslas in när dörren skulle stängas. Att de bestämde sig för att gardinstången var en bra klätterplats var ok, däremot blev det lite besvärligt när de även tog rullgardinen i besittning.

Så idag har här ansats. Och trasslas. Den härliga djungelkänslan är tillfälligt borta men känner jag dessa växter rätt så är den snart tillbaks. Gäller bara för mig att vara snabb med att peta in dem på rätt spår, ingen mer anarki. De självvattnande krukorna, som var väldigt lätta att fixa själv, är guld värda när man som mig är dålig på att pyssla om sina blommor.


 Och jag behöver inte längre gå ut för att få höstkänsla : )