onsdag 31 december 2014

En studie i grisar (eller vad det nu blev)

Med en önskan om ett gott skratt såhär i nyårstider kommer här några av de grisbilder som inte kom med i julkalendern (och då var ribban ändå lågt sagt, ni minns väl den oanatomiska pappan på kökssoffan?)

Absolut första skissen. Det tog många avsnitt innan jag greppade detta med att grisar inte har någon nacke att tala om.

Skiss nummer två blev... en hund som fastnat med nosen i ett glas?

En idéskiss till avsnittet om grisfester. Av förklarliga skäl fick griskungen klara sig utan tillbedjande människor. Eller om det var en grodinvasion...


Gott Nytt År
önskar
Katarna och alla djuren






tisdag 30 december 2014

Mer jul - julgodistävling

Så här med en dag till godo fick jag inskickat mitt recept till Arlas julgodistävling. Godiset hittade jag på inför förra julen då jag experimenterade en massa. I år var jag sugen på att testa med en annan glöggsmak men sen behöll jag den päronglöggen som jag är så förtjust i.

Päronbollar
500 gram mandelmassa
1 dl päronglögg, jag använder Saturnus
50 gram hackad mandel
200 gram mörk choklad, rättvisemärkt för annars gör godiset ont i hjärtat

Smula sönder mandelmassan, ju finare smulat desto mindre jobb sen. Slå över päronglöggen, rör om och rör sedan ned den finhackad mandel. Låt stå en stund, jag brukar låta det stå i kylen över natten. Rör sen så att allt är väl blandat. Forma bollar, fuktiga händer underlättar. Lägg bollarna i en form som du får in i frysen, frys bollarna så de blir fasta nog att doppa i choklad. Smält 133 g mörk choklad, gärna över vattenbad då det underlättar chokladdoppningen. Tag kastrullen från plattan, bryt resterande 67 g choklad i småbitar och rör ned i den smälta chokladsmeten. Detta för att godiset ska kunna vara framme utan att chokladen smälter bort. Tag fram några bollar i taget och doppa dem snabbt i den smälta chokladen. Lägg på bakplåtspapper och låt stelna i kylen.

Smakar sedan bäst rumstempererade.


Rim och reson


Så har det varit julafton och juldag och julklappar har bytt ägare och öppnats. Och jag har sparat fint papper för att pyssla med, blir som en extra julklapp tycker jag.

Jag har nog varit väldigt snäll för jag fick bara fina klappar. Eller nästan bara fina klappar för det där pusslet har jag gett upp. När jag fick det blev jag förvånad och glad, när jag började lägga det blev jag frustrerad och idag när jag satt med morrhårsbitarna så insåg jag att det här pusslet ger mig samma känsla som sudoku. Av någon anledning börjar jag med det, fortsätter med det av någon form av pliktkänsla men får absolut ingen kick när jag lyckas. Snarare en känsla av "äntligen över" kombinerat med en känsla av bortkastad tid. Så nu har pusselbitarna förpassats tillbaks i asken och jag tänker njuta av den vackra bilden innan min mamma får ta över pusslet. Sen får någon annan ta över det, kanske via loppis. På så sätt är det ju en bra klapp ändå, kommer många till glädje.

En klapp som jag blev jätteglad över är ett presentkort på typ allt som jag tycker om och som den där typen jag bor med inte tycker om. Så till våren/sommaren så ska vi ut i skogen med tält och picknick. Han har till och med lovat att bada! Fin julklapp minst sagt.

Redan innan jul fick jag ett brev om att jag får köpa mig en ny kabinväska på föräldrarnas konto. Det behövs för min har varit paj ett tag, paj på det där sättet så den fortfarande går att använda men jag är glad varje gång den både har hållit ihop under resans gång och fortfarande går att öppna när jag kommer fram (dragkedjan är utom räddning trots många försök). Presentkorten fick göra julkorten sällskap på bli-glad-dörren.


Choklad och fuskljus var det också i mina paket. Men bara ljuset får ni se för chokladen är redan uppäten.


Och foton från jag var liten, kul! Får se om det kan få mig att ta tag i mina album. För snart två år sedan rensade jag bland fotona. Kände att det räckte med ett suddigt foto på röda hus från skolresan i lågstadiet och ett foto på halva min kanin, tio liknande foton förhöjde liksom inte stämningen. Sen blev det sommar och albumen blev liggandes med tomma rutor.

Rimmat hade jag gjort, gillar att leka med ord. Han den där jag bor med tycker egentligen inte om att ge och få paket så han fick en klapp lite på det tema. Jag hade köpt en väggkalender (som bara jag använder) med illustrationer av hans favoritillustratör Cecilia Torudd (hon som gjorde Ensamma mamman). Den konservburk som skymtat tidigare var också till honom, ett presentkort på en hemmamiddag i mörker med en pik och önskelista i rimmet. Det finns nänligen en restaurang i Stockholm som serverar middag i mörker och dit vill jag med trevligt sällskap.

Föräldrarna fick ett paket med fokus på en böna, chokladbönan. Däri fanns det raw food bollar, mintchoklad"te" och chokladklet. Jag hade velat lägga ned en burk spanskt ekochokladpålägg men har gått bet både på att beställa det på nätet och på att få tag i det i Sverige. Så det blev ett helt annat som jag gjorde själv. Som med så mycket annat så har jag inspirerats av recept på nätet, blandat flera, lagt till och dragit ifrån. Slutsatsen blev detta superenkla:

Chokladklet!
Lika många gram osaltade solrosfrön som mörk choklad och en skvätt smaklös olja. Mixa solrosfröna så fint det bara går. Mixa i någon eller några matskedar olja, fröjoxet ska hålla ihop hjälpligt när man trycker på det. Bryt chokladen i småbitar och smält den. Mixa ihop chokladen med fröjoxet. Klart!

Förvaras i rumstemperatur, i kylen blir det hårt som en chokladkaka märkte jag.

Om någon råkat sett den spanska till försäljning i Sverige eller på nån webshop så blir jag glad för ett tips.
Brorson bus med familj var inte krya så några paket väntar fortfarande på att öppnas. Och jag väntar på att få se vad busen tycker om innehållet. Och sen är det ju födelsedagar och därmed nya tillfällen att pyssla presenter. Vad bra man har det!

måndag 29 december 2014

En studie i gröntgultbrunt



Jag fick ett pussel i julklapp. Förvånad blev jag för jag har inte pusslat på sådär trettio år. Av samma orsak blev jag glad.

När jag sorterade ut kantbitarna så upptäckte jag att tillverkaren hjälpt mig på traven genom att inte plocka isär alla bitar. Det tackar jag för.



Men den här känns lite lurig...

Hjälpen till trots så undrar jag nu hur många olika nyanser det kan finnas av gröngultbrunt (det blå är baksidan, vilket i och för sig kanske skulle vara lika enkelt att lägga..)? Och hur man ska veta om bitarna bara råkar ha dålig passform eller nästan bara passar? Helt plötsligt hade jag nämligen en färdig sida som var så lång så det inte fanns tillräckligt med kantbitar kvar för att göra motsatta sidan lika lång.

Inte blev det lättare av att han som jag tyckte skulle hjälpa till fick för sig att göra fotoprojekt av pusslet. Och senare fastna i matematiska funderingar om hur många kantbitar det borde vara och hur de skulle kunna vara fördelade. Allt medans jag regredierade till typ två-årsåldern och provade alla utbuktningsbitar i alla inbuktningbitar oberoende om de ens var i närheten av varandra nyansmässigt. Och så pratade jag med bitarna typ "ja, jag vet att du inte passade där förra gången men jag tycker du borde sitta där ändå". Bitarna däremot bara surade och passade inte alls.

Så nu har jag en halvfärdig ram som är felpusslad på minst ett ställe. Ingenstans att sitta och äta. Och en stor dos frustration.

Det smartaste vore att dra ned allt i förpackningen igen.

Men jag är inte smart.

fredag 26 december 2014

Intervju med en skådespelare : )


-Hecon Bacon, du har ju just haft huvudrollen i årets julkalender där du spelar en, minigris som heter Hejkon Bacon. Berätta för oss hur det var.
-Tja, det var ganska kul. Fast ibland kändes berättelsen lite töntig, hur kan man ens tro att en liten gris har ansvaret för att göra jul? Det vet ju alla att det är tomten som ordnar.

-Så ni tänker inte helt lika du och Hejkon Bacon?
-Vi är inte alls lika. Hon har ju bara varit på gården och hos familjen, själv har jag varit både lite här och där. Och så stavar hon ju Hejkon med jk medan jag stavar med c, lite mer internationellt sådär.

-Är du döpt efter bandet Hacon Bacon?
-Nej, vi visste inte ens att det fanns ett band förrän min husse googlade på Hecon Bacon för att se om det var många grisar som heter så. Vet du, om Hejkon Bacon hade funnits på riktigt så hade hon hade bergis trott att bandet var döpt efter henne, hon verkar ju tro att hela universum roterade runt henne.

-Var det svårt att spela en karaktär som också var gris och som heter likadant?
-Inte för mig men min matte som skrev berättelsen hade lite problem med att hålla isär oss. Ofta skrev hon att Hejko Bacon var en kille och ibland pratade hon och husse om att de nu hade två grisar.

-Jag har förstått att du hamnade hos din matte och husse på ett speciellt sätt, kan du inte berätta hur det gick till?
-Jo, de vill egentligen ha djur men matte är allergisk och så bor de så trångt. När de gick en teaterkurs i improvisation så övade de på att ha saker som på riktigt fast sakerna bara var på låtsas. Det var så jag kom till. Fast matte ville först ha en oimroviserad minigris men då berättade hennes kompis att minigrisar växer fel när de hela tiden måste akta sig för att halka på parkettgolv. Men jag har inga problem med det för jag improviserar att det är ett grovt trägolv.

-Så du både finns och inte finns?
-Ja, det är jättesmidigt. För då kan jag hitta på vad jag vill och vara var jag vill. Och prata alla språk som finns och några till. Det är det som är improvisation.

-Är det alltid bra att vara en improgris?
-Inte alltid. Ibland när matte tar ett bett på husses kaka får jag skulden. Och när husse har glömt vart han har lagt sina saker så skyller han på mig. Men annars är det jättebra.

-Om det skulle bli en uppföljare att Hejkon Bacon, ställer du upp igen då?
-Skulle inte tro det. Gagen i Sverige är så låga så jag funderar på att dra till usa, min agent snackar med dem om en nyinspelning av filmen Babe.

-Vad säger din husse och matte om att du kanske ska flytta?
-Äsch, jag kan ju vara kvar hos dem samtidigt så det är inget problem.

-Ok... det där känns lite svårt att förstå för mig. Finns det någon som har sett dig på riktigt?  Jag menar på riktigt på riktigt?
-Det beror på vad du menar. Jag kan ju på riktigt se ut som jag vill. Fast samtidigt så kan jag ju på riktigt se olika ut hos alla som ser mig. Men på julafton så kunde faktiskt alla se mig på samma sätt på samma gång. Hos tomten kan man ju önska sig vad man vill och så får man det, om man har varit snäll alltså. Så när min matte och husse kom fram till julfirandet så stod jag under granen och väntade. Jag tyckte jag smälte in riktigt bra. Men du, nu måste jag dra.

-Ok. Fast vänta, kunde inte du vara på flera ställen samtidigt?
-Jo men bara om jag vill. Eller om någon annan vill på riktigt. Hej då!






































torsdag 25 december 2014

Tankar om skrivande

Det känns lite galet att det har varit julafton och att julkalendern är slut för denna gång. Förra året var det både roligt och motigt att skriva och jag hade flera dagar där jag inte hade skrivlust. Den här gången har det flytit på överraskande bra, bara en gång har jag haft noll inspiration. Oftast har jag istället varit nyfiken på vad som ska hända i berättelsen. På barnbokskursen som jag gick undet hösten pratades det mycket om att planera berättelsen, att göra en tidslinje. Både då och tidigare har jag jag testat på olika sätt men har insett att jag inte funkar så. Jag lär känna mina karaktärer medan jag skriver och även om jag har haft en övergripande tanke så kan det bli något annat. Jag ser och hör karaktärerna och rätt som det är så visar någon av dem upp en känsla som jag inte alls har planerat. Ett exempel är i avsnittet den nittonde. Jag hade tänkt att Alice och Hejkon Bacon skulle dekorera krukväxten med julgranskaramellerna men plötsligt så var Alice ledsen för det där med granen. Tidigare har jag försökt skriva som jag hade tänkt. Har vid något tillfäle hört att författaren är gud men jag verkar inte vara nån allsmäktig gud för mina karaktärer vägrar att foga sig, är de ledsna så är de ledsna och är de arga så är de arga. Försöker jag köra över dem protest de genom att bli alldeles tysta och stilla. När jag släpper min bild av hur det ska vara och lyssnar in dem så agerar de igen. Väldigt spännande det där och jag skulle gärna vilja veta vilka delar i hjärnan som skabpar de olika bilderna. Någon som har liknande upplevelser? Eller en teori?

onsdag 24 december 2014

Adventskalender - tjugofjärde december


Fast Hejkon Bacon kan inte vänta tills det blir morgon på riktigt utan väcker Pontus medan det fortfarande är mörkt. Pontus stönar men det bryr hon sig inte om, det är ju hon som gör jul och bestämmer hon att det är jul så är det.
”Jag kan inte knyta om du snor runt hela tiden” suckar Pontus och då står Hejkon Bacon still i nästan en halv minut innan hon bestämmer sig för att en julrosett inte behöver vara ordentligt knuten. Hon sladdar på trasmattan i hallen, får fäste precis innan hon dundrar in i köksdörren. 
”God Jul, God Jul” skriker hon när hon far in i Alice rum och skuttar upp i sängen. Alice gnyr och vänder sig bort när Hejkon Bacon trampar runt på henne. ”God Jul sa jag” ylar Hejkon Bacon och buffar till Alice så att hon är tvungen att vakna. Alice blinkar och sen skrattar och gråter hon samtidigt. Hejkon Bacon slickar bort tårarna och snor runt i Alice famn.
”Pappa, Pontus, det blir jul!” skriker hon. Och då suckar Hejkon Bacon belåtet och kurar ihop sig i Alice famn. Hon klipper med ögonen och känner hur trött hon blev av allt julande och så somnar hon.

När hon vaknar luktar det jättegott. Pappa har sprungit till kiosken och köpt falafeltallrikar till alla fyra. Och Hejkon Bacon får sitta i soffan igen.
”Men bara idag” säger pappa.
”Och på skolavslutningar och födelsedagar” säger Alice.
”Och påsk och midsommar” lägger Pontus till och så skrattar de alla. Och äter.
”Bästa julmaten nånsin” säger Pontus och väger på stolen.
”Fast sillen…” suckar pappa.
”Nä pappa, det är också djur och vi har lovat Hejkon Bacon.” säger Alice. ”Eller du kanske inte vill heta Bacon längre?” Men jo, det vill hon för det rimmar fortfarande så fint.

När det är dags för julklappsutdelning ställer Alice fram sin blomma som Hejkon Bacon pyntade. Fast blomman syns nästan inte när de lägger alla klappar runt den.  Två av paketen är till Hejkon Bacon.”Jag skrev glad istället för god jul” viskar Alice till Pontus när Hejkon Bacon öppnar paketet med bonaden, ”för att han inte ska tänka på att människor tycker det är gott med grisar.”
Av Pontus och pappa får Hejkon Bacon ett kuvert, det är svårare att öppna än ett paket så Alice får hjälpa till. ”En resa till…” ljudar Alice och sen börjar hon klappa händerna så att pappa får läsa klart ”…gården så att du får hälsa på din mamma.” Och då blir Hejkon Bacon så glad så hon råkar bita Pontus när han vill dra med honom till rummet men Pontus bara skrattar och verkar inte komma ihåg att Hejkon Bacon lovat att aldrig mer bitas. På rummet drar Hejkon Bacon fram Pontus rosetthalsduk, hon vill vara julklapp igen. Och det får hon. Och Alice blir lika glad igen.
”Världens bästa julklapp” skrattar hon och kramar sin gris.

tisdag 23 december 2014

Adventskalender - tjugotredje december



"Jätteschyst att ni ställer upp idag också" säger pappa och nickar till den något förminskade skallgångskedjan där de står och huttrar vid stadens julgran.
"Vi kan leta några timmar, sedan måste vi gå." säger en kvinna. Hon slår ut med armarna och förklarar att hon har lite att stå i inför julafton. Ett tjut överröstar pappas tack.
"Det blir ingen jul om inte Hejkon Bacon kommer tillbaks" ylar Alice och sparkar mot granen.
"Idag hittar vi henne säkert och då får du sätta på henne den här" säger grannen och visar Alice en liten sele, "den kan hon inte rymma från."
"Det är ditt fel att hon kunde rymma" vrålar Alice, "om du inte hade lånat ut ditt dumma koppel så hade hon varit hemma hela tiden."
"Alice!" ryter pappa och nickar ett ursäkta till grannen som rycker på axlarna.
"Jag tänker gå till polisen" deklarerar Alice. Pontus skyndar sig att säga att han kan följa med henne så kan de andra börja leta, det är nog varmt och skönt inne på polisstationen tänker han. Gruppmedlemmarna börjar röra på sig och spridda rop hörs.

Hos polisen är det inte bara varmt, de får varm choklad också. Alice berättar om Hejkon Bacon och ritar henne så att polisen kan efterlysa grisen. Polisen ställer frågor och skriver i sitt block, säger att Alice teckning kommer att sättas på stora anslagstavlan så att alla poliser kan se den och så ska det ropas ut i polisradion.
"Och på tv också" säger Alice men det kan polisen inte bestämma. Sedan måste polisen gå och ta hand om bovar och då måste Alice och Pontus också gå.

En efter en droppar skallgångskedjan av, tillslut säger pappa att nu måste faktiskt de också gå hem fast de inte vill. Alice sparkar på varenda sten hon hittar och väser alla fula ord som hon kan men pappa skäller inte på henne, han bara stampar med fötterna och slår armarna om sig själv.

”Jag vet” utbrister Alice just som hon ska sova och så far hon upp och börjar plocka fram sina pysselsaker, ”det är klart att hon inte kommer hem när hon inte har någon julklapp” och så sätter hon saxen i det röda tyget.
”Får jag ta lite papper av dig?” frågar Pontus.
”Ska du också göra en julklapp till Hejkon Bacon? Vad bra!” Alice sträcker fram en bunt färgglada papper. ”Vill du ha en sax också?” och det vill Pontus men inte för att göra en julklapp utan för att han har fått en jättebra idé. Typ världens bästa idé. Han stänger in sig på rummet och krafsarr ned ett meddelande på lapparna. ”Ska bara ut en stund” ropar han och smiter ut innan pappa hinner säga att det är för sent.
Med klistriga kalla fingrar traskar Pontus nöjt hem, det finns nog inte en lyktstople som inte har en färgglad lapp på sig. Nu är det bara att vänta tänker han när han kryper upp i sin säng. Och vänta får han, så länge att han somnar till men mobilens vibrerande mot nattduksbordet väcker honom och han famlar efter den. ”Hallå” mumlar han, ”kommer direkt” ropar han medan han springer mot hallen. Jackan stänger han på väg ned för trappen och så springer han på de natthala gatorna till adressen han har fått.  Och där är Hejkon Bacon. Och remsor av julklappspapper överallt.
”Den är totalt vild, har försökt smita ända sedan vi hittade den i vedboden, ville ju ta in lite ved så den hann torka tills imorgon. Kolla hur här ser ut, alla paket har den haft sönder och en massa andra saker.” suckar kvinnan som har ringt till Pontus. ”Hade jag inte sett din lapp när jag gick ut med soporna så hade jag slängt ut kräket för länge sen.” Pontus tackar och lovar att pappa ska komma över imorgon och betala för allt. Sedan ropar han på Hejkon Bacon att det är dags att gå hem.  Han öppnar famnen när grisen kommer rusande men far bakåt och slår huvudet i dörren när Hejkon Bacon knuffar till honom.
”Aj” skriker Pontus när Hejkon Bacon biter honom, ”vad håller du på med?
”Hellre fryser jag ihjäl än bor hos kannibaler” grymtar Hejkon Bacon och hugger efter Pontus.
”Och dig har vi letat efter, och Alice har gjort en julklapp. Nu går jag hem till henne och säga att du har blivit helt galen. Då kanske hon ändå vill göra julskinka av dig” fräser Pontus, ”fast hon har ju sagt att hon aldrig ska äta kött mer och fått både mig och pappa att lova detsamma. Till ingen nytta.”  Han
Hejkon Bacon stannar upp, hörde hon rätt? Alice ska inte äta upp henne. Inte Pontus och pappa heller. Och hon ska få en julklapp av Alice. Sakta trippar hon mot Pontus, han luras väl inte?
”Du får bara följa med om du lovar att inte bitas igen” säger Pontus och drar undan handen som Hejkon Bacon nosar på. Hejkon Bacon nickar, om inte familjen tänker äta henne så ska hon inte äta dem.  ”Kom så bär jag dig” säger Pontus och då kryper Hejkon Bacon upp i hans famn.
”Glöm inte att din pappa ska komma hit imorgon” ropar kvinnan efter dem.

”Det är så sent så Alice sover nog nu så det är bäst att du sover i mitt rum i natt.” säger Pontus medan han stapplar hemåt, ”Annars blir hon ledsen om du ser hennes julklapp innan hon har hunnit slå in den” lägger han till när Hejkon Bacon börjar skaka på huvudet. Då nickar Hejkon Bacon. ”Och vet du vad?” säger Pontus och ler, ”imorgon bitti kan jag knyta en rosett runt halsen på dig och så kan du springa in till Alice, det kan liksom vara din julklapp till henne att du kom tillbaks.” Hejkon Bacon nickar så att Pontus nästan tappar henne.  Under fniss och nöffande fortsätter de hemåt.

Så nyfiken!


Imorgon är det julafton och jag längtar efter julklappsöppning. Nyfiken är jag på vad jag kommer att få men allra mest på reaktionerna på det jag ger bort. Det har blivit lite halvpysslat och jag känner mig väldigt nöjd. Hoppas bara att mottagarna blir det också : )

Det här är en typisk ego-present! Jag ger bort en upplevelse som får delas med mig. Kan inte bli bättre : )

Det här motivet föll jag för på en gång! Hoppas brorson bus också tycker det är kul. Jag har absolut inte pysslat själv utan haft turen att träffa Pia som gör massor med häftiga saker i sitt företag Catlé. Förutom motivet så gillar jag massor att handduken i sig är eko!

måndag 22 december 2014

Adventskalender - tjugoandra december



”Aj” skriker pappa när han springer in i köket. Precis när han tittar ned och ser att han har trampat på leverpastejsbyttan smäller det till igen och ett korvpaket far in skåpsluckan. ”Vad gör du?” gapar han till Alice samtidigt som han tar tag i hennes arm och hindrar henne från att hiva iväg revbensspjällen.
”Jag tänker aldrig, aldrig äta kött igen” skriker Alice med ansiktet vått av tårar.
”Lilla gumman” säger han och sluter henne i famnen samtidigt som han med foten knuffar igen kylskåpsdörren.
”Han trodde att vi skulle äta upp honom” snorar Alice mot pappas bröst.
”Det trodde han inte. Han måste ha blivit rädd för något och sprungit. Han kommer nog hem snart ska du se.”
”Det sa du igår med” hickar Alice, ”och du såg ju...”
”Jo men…” svarar pappa och svär för sig själv, hur kommer man på att pynta sin inredningsbutik med ett avhugget grishuvud? Ett konstgjort visserligen men ändå…

”Vad äre om...” mumlar Pontus när han kliver ut i köket. Alice slänger sig ur pappas famn, hugger tag i leverpastejsbyttan och hivar den mot Pontus.
”Det är ditt fel” skriker hon, ”Det var du som pratade om att äta grisar”. Hon kastar sig på pappa och börjar hulka igen.
”Ä, jag skojade ju bara” höhöar Pontus, ”Det måste hon ju ha fattat… Eller hur pappa..?”
”Jag vet inte.” suckar pappa och sträcker ut ena armen mot Pontus som hickar till och stapplar in i omfamningen.
”Vi måste hitta henne. Hon har ju aldrig varit ute själv.” hulkar Alice.  
”Jag vet, vi ordnar en såndär skallgångskedja” Pontus ställer sig upp så att pappa får ta stöd mot matbordet för att inte trilla omkull tillsammans med Alice. ”Jag kan ringa till mina kompisar och vi kan ringa på hos grannarna. Kanske någon hund kan hitta Hejkon Bacon.”

Pappa och Pontus ringer och väcker alla de känner. Alice packar ned Hejkon Bacons filt i sin ryggsäck tillsammans med pepparkakor och lussekatter. Dem ska Hejkon Bacon få när de hittar henne.

Alla vill vara med och leta efter grisen. I flera timmar promenerar de runt, ropar och lockar, tittar i gränder och runt återvinningsstationer för där brukade Hejkon Bacon tycka att det luktade så gott. Men ingen Hejkon Bacon.

”Hon sitter nog utanför huset” säger pappa när de går hemåt, ”eller i trappuppgången” men där är det lika tomt som när de gick ut.

Att ordna det för de små


Gröt till tomten på julafton såklart men man får inte glömma papperstranorna. Dem bjuder jag på glögg.

Att sen blomflugorna gärna tar sig ett livslångt bad är ju inte fel. Jobbiga kryp när de blir många.


söndag 21 december 2014

Adventskalender - tjugoförsta december



Efter en frukost där Alice hade tänt det fjärde ljuset så klär hon och pappa på sig för att gå och handla det sista till dagens julstök. Hejkon Bacon vill gärna följa med men pappa säger nej, han ska bära både ryggsäck och kassar med mat från affären och har inte plats för att bära Hejkon Bacon.
”Men om hon går i koppel?” frågar Alice och tittar bedjande på pappa.
”Det har vi inget. Nu går vi.” svarar pappa som börjar bli varm i sin jacka.
”Vi kan låna av grannen” säger Alice och innan pappa har hunnit svara så har hon hoppat ut i trapphuset och plingat på dörren bredvid. Och grannen har just kommit hem från en långpromenad och kan låna ut sitt koppel. Alice och grannen hjälps åt att sätta halsbandet på Hejkon Bacon medan pappa står och stammar att det verkligen inte behövs, de vill absolut inte vara till besvär.
”Hon är ju lite liten så halsbandet sitter inte åt ordentligt men ni ska väl inte så långt?” säger grannen.
”Bara till affären” svarar Alice och så är de klara att gå.

”Grisar får inte följa med in” säger pappa och så knyter han fast Hejkon Bacon vid en krok utanför affären. Där sitter redan en hund fastknuten.
”Är du en minihund?” frågar Hejkon Bacon.
”Vilken fråga!” fnyser hunden, ”ser du inte att jag är en Terrier? En fullvuxen Jack Russel Terrier.”
”Jag är en gris jag.”
”Ser jag väl. Jag kan de flesta djur, har jagat i många år.”
”Jaha” säger Hejkon Bacon och tänker på de bollar som Pontus och Alice har försökt få honom att jaga. ”Vad heter du? Jag heter Hejkon Bacon.” och då brister Terriern ut i ett skallande gapskratt.
”Ursäkta” flämtar han sen, ”Du kan inte rå för vad människorna satt för namn på dig. Blixten heter jag. För snabbhetens skull.” Ett trist namn tänker Hejkon Bacon, rimmar inte alls. Men så är det ju en trist hund också.
”Jaha… Jag ska bara vara här en liten stund för de ska bara handla lite snabbt, sen ska vi hem igen så jag kan fortsätta att göra jul. Mycket att stå i, när man är gris alltså. Ni hundar har ju inget ansvar så det kan ju inte du veta.”
”Inget ansvar?” skäller Blixten, ”Utan mig skulle det inte bli något kött på bordet. Och vaddå göra jul? Den kommer ju varesig man vill eller ej. Och sen kommer nyår och en massa smällare, då kommer du väl gömma dig och darra men en annan är ju van.”
”Kommer ändå”, tjuter Hejkon Bacon och önskar att hon också kunde skälla sådär högt, ”om du visste vilket jobb det är. Det ska göras pepparkaksgrisar. Och sen ska det göras marsipangrisar. Och idag ska vi griljera grisen. Grisar, grisar, grisar. Det är vi som gör så det blir jul.”
”Hörre du Hejkon Bacon. Vet du förresten vad Bacon är? Nä, det förstås, du är ju bara en liten gris. Grisar kanske gör så det blir jul, julmat i alla fall. Det är ju er som människorna äter upp. Jag också när det blir rester.” säger Blixten med höjt huvudet.
”Mitt namn är jättefint!” ylar Hejkon Bacon.
”Och gott också.” säger Blixten och buffar till Hejkon Bacon i sidan.  ”Och griljerad gris, det är det här det.” och Hejkon Bacon får en knuff på ändan.  ”Då skär man bort den, brer på senap och ströbröd och så in i ugnen.”
”Äter människor grisar?” säger Hejkon Bacon och även om hon inte tycker om den här dumma hunden så darrar hon lite på rösten.
”Varje dag. ” nickar Blixten.
”Det tror jag inte alls på” tjuter Hejkon Bacon, ”du kan inte bevisa det!”
”Jo då, och till jul äter även vissa fötterna och sånt där.” säger Blixten och pekar med tassen mot skyltfönstret bredvid. Där finns massor med fina ljusstakar, skålar och…

”Fast familjer brukar inte äta sina husdjur.” ropar Blixten efter den springandes grisen. Men det hör Hejkon Bacon inte.