tisdag 28 februari 2012

Ja må jag leva i dagarna fyra


I söndags fyllde jag år så i lördags satte den årliga födelsedagsstädningen igång. Jag vet inte om det är åldern eller bara tur som gjorde att jag i år faktiskt hade hunnit både dammsuga det sista och duscha när lunchsällskapet kom. Förra året fick brorsan med familj stanna i hallen medan jag dammsög lägenheten och sedan känna sig som hemma medan jag duschade av mig. I år behövde de bara vänta lite på maten.

Lördag kväll spenderades framför filmen ”Robotar” som jag hade fått lånat av snälla grannar. Till detta avnjöts en annan grannes goda bröd. När jag bara skulle kolla en grej till på datorn innan jag gick och la mig, tog ungefär en timme, så hann klockan passera midnatt och pigga kollegor peta in de första grattishälsningarna på fb. Lite egokick är det allt med söta grattishälsningar i mängd sådär även om jag vet att fb påminner.

Födelsedagen inleddes med en lyxig frukost och jag kände mig som värsta yrkesbloggerskan när jag glatt fotade den. Fast jag har ju ingen såndär fräck mobil så det räknas nog inte...Och så ska kanske maten fotas innan man har provsmakat men det såg så gott ut...

Varm chilichoklad i min "fjärilsmugg" som jag kallade den när jag var lite, och god smoothie kom först. Sedan kom pannkakor. 

Mätt och glad och bara lite tidsoptimist så gjorde jag färdigt kakorna. Tre saker lärde jag mig;
1) Smält choklad som man brer på en fryst kaka fryser snabbt och då är det dumt att ha dumpat allt i mitten med tanken att breda ut det sen.

2) När man gör kakmonster så gör man klart dem direkt och inte låter bollarna ligga och bli hårda i kylen innan man ska montera det hela. Om inte ögonen poppade ut så gick käken ur led. Det är ett hårt liv att vara kakmonster hos Katarina.
3) Cookies som inte blev hyfsat hårda är svåra att stoppa in i kakmonstermunnar. Tur att det finns köpekakor...


Till lunch dök så en förskrämd brorson upp tillsammans med sina föräldrar. Paketet han höll i famnen ville han inte lämna över för då var han ju tvungen att närma sig mig. Efter en stund hade han slappnat av såpass att han på uppmaning av sina föräldrar skulle bjuda även mig på vatten. Full fart in till mig i köket men tvärnit dryga metern från mig. Det riktigt syntes hur han funderade på hur han skulle göra när den framräckta muggen inte nådde ändra fram till mig. Ett nöjd leende blommande ut samtidigt som han kastade, tack och lov den droppsäkra pipmuggen, till mig. Vilken tur att han inte har börjat med vanliga glas!

Efter maten hade vi ett litet träningspass ute i solen för jo, det är träning att krypa genom lekparkstunnlar och klättra under alldeles för låga pinnar. Särskilt när man samtidigt ska hugga tag i en liten som helt utan självbevarelsedrift vill hoppa ned i ett hål även om det är några meter över marken. Efter träningspasset satt det fint med fika tillsammans med ytterliga några trevliga typer. Brödet från Tommys recept blev populärt som vanligt så här kommer receptet:

Ger 2 limpor
1 liter fil
3,75 dl vetemjöl
2 dl grovt rågmjöl
1, 25 dl grahamsmjöl
2,25 dl rågkross
1 dl vetekli
1,5 msk bikarbonat
1,5 msk brödkryddor
2 dl sirap
smör och något att bröa formen med



Blanda allt i en bunke. Smöra och bröa, gärna med sesamfrön eller annat gott, två limpformar och häll i smeten. Grädda ca 1,5 timmar i 170ºC. Lägg över en bit folie om brödet börjar bli för mörkt. Njut!

En nöjd Katarina somnade gott på kvällen. Dagen därpå kom Tommy på att han hade glömt ge mig min present, utöver frukosten då. Jag har lånat en jättebra skrivarbok av honom ”Att skriva romaren och noveller” av Las Åke Augustsson men nu lånar jag den inte längre för nu är den min!

Även idag fick jag en present, hämtade ut ett paket från vännen i Sydafrika, och har sedan lyssnat på Zahara. Lyssna och njut!

Och idag har jag också fått respons av den andra kursaren och jobbat rejält med min text. Jag har ändrat från mycket återberättande till mer dialog och nyss ritade jag upp upp lägenheten de bor i samt började skissa på hur huvudpersonerna ser ut vilket förhoppningsvis gör det lättare att få in person- och miljöbeskrivningar. Väntar nu endast på respons från kursansvarig för vi kom överens om att det är hon som hädanefter kommenterar mina texter fast jag blir kvar i samma grupp som tidigare. Det känns som en ok lösning även om det fortfarande är kännbart att förlora röster från två kursare när dessa hoppade av. Får väl kompensera genom att lämna ut min text till andra.

fredag 24 februari 2012

Baka, baka liten kaka...


Kakorna som jag bakade för ett tag sedan blev jättegoda! Häromdagen bakade jag igen fast de kakorna kommer jag inte bjuda på. Även om leran inte är bränd än så är den nog lite hård och inte så god att tugga på : )



Det roliga, och ibland frustrerande tråktrista, med lera är ju att aldrig veta hur det blir i slutänden. Om det torkar utan att spricka, om det kommer ut ur första bränningen med ungefär samma form som det gick in och vilken färg glasyren faktiskt har efter andra bränningen. Ibland blir det som jag har tänkt mig, ibland blir det fint även om det inte alls blir som jag har tänkt mig och ibland blir det soptunnan... Det här ska förhoppningsvis bli överlämnat till Annelie eftersom hon skrev upp sig hos mig på kreativitetsutmaningen så hon får väl lämna sista omdömet om några månader.

torsdag 23 februari 2012

Med nio minuter till godo

Idag var det dags för den andra inlämningen på kursen så kl 20 satt jag mig och började skriva. Visst jobbar man bäst under press..? Jag har ägnat dagarna åt att prata om berättelsen, fundera på andra sätt att skriva den och funderat på om jag ska hoppa av kursen eller stanna kvar. Är inte nöjd med den handledare som min grupp har. Även efter att jag hade börjat ta till mig den återkopplingen som jag fick på förra träffen så kände jag mig besviken överlag. Jag valde medvetet att läsa på folkhögskola och på Bona för att få den där handledningen av en verksam författare och inte läsa på en universitetskurs på en mer övergripande akademisk nivå . På träffen tyckte jag att handledaren var väldigt mycket akademiker och det visade sig att han undervisar på universitet och är konstkritiker med en novell publicerad för länge sedan. Det var även andra saker på träffen som gjorde att det inte kändes professionellt. Jag hade tänkt avvakta denna inlämning för att se hur det kändes men idag fick vi reda på att två i gruppen har hoppat av och efter att en annan gruppmedlem hade berättat för mig att hon funderar på att hoppa av samt att hon har skrivit till huvudläraren om att hon vill byta handledare så kände jag att jag är på väg att kasta bort denna termin. Tiden går så himla fort och varje inlämning är värdefull. Därför skrev jag också till denna huvudlärare om att jag vill byta handledare och varför.

Med nio minuter till godo laddade jag upp min text. Har slaktat en hel del och kastat om och skrivit om. Ska bli spännande att få respons på det men jag hoppas verkligen att det blir från en annan handledare.

måndag 13 februari 2012

Dagens rätt: konstruktiv potatis (inte längre mos) och etapp ett av födelsedagskakor

Jag har inte skrivit något sedan torsdagens mos men jag har läst igenom alla återkopplingar som jag har fått över tid och låtit allt koka runt i hjärnan. Brygden blev fin och på något magiskt sätt upphävde den moskänslan så idag är jag pepp igen. Tack alla för konstruktiv kritik och glada tillrop! Men det är väl såhär det är och om jag inte dör av storhetsvansinne under mina bra dagar så kommer jag väl fortsätta slitas mellan hopp och förtvivlan. Nu ska jag sätta mig med mina papper och ge mig in i min berättelses rike. Papper är bra som första arbetsinstans för på pappret finns ingen facebook att förirra sig till : )

Senare idag ska jag plocka fram min kakdeg ur frysen och göra klart etapp ett av de otroligt roliga födelsedagskakorna som jag vill baka. Första etappen är vanliga cookies. Fick receptet av en granne efter en god fika där och har nästan följt det hela vägen, tillsatte en dos ingefära för det tyckte jag var så gott på jobbfikat. Etapp två är chokladbollar med blå kokos. Etapp tre är att sätta ihop dem så att man får en massa kakmonster.

torsdag 9 februari 2012

Mosad – om första skoldagen

Igår var jag ledsen för jag missade första skoldagen, idag var jag tillräckligt frisk för att åka iväg men glädjen över det förbyttes i ett ifrågasättande om varför jag ens försöker skriva.

Fick många fina saker med mig från gruppen, både sånt som de tyckte jag har gjort bra och förslag på hur jag kan göra berättelsen ännu mer kännbar. Men som vanligt så är det inte det positiva som sätter sig mest utan det negativa... Läraren fick mig mest att känna mig mosad, blandat med lite positivt så sa han ungefär att det var fint stoff men att man inte kan berätta som jag gör, jag måste välja en huvudberättelse för att det ska vara något att läsa och om jag vill ha fokus på att det är verklighetstroget i myndighetskontakter så ska jag skriva en artikel och inte skönlitteratur. Försökte att inte gå i försvar utan bara lyssna för att sedan ta in det tillsammans med det positiva som sas. Fast vet inte hur väl jag lyckades med det när jag samtidigt som jag antecknade vad han sa satt och tänkte att han hade fel... På det sättet är jag väl fortfarande i försvar...

Undrar lite om det var ett misstag att lämna in från sidan elva, om responsen hade blivit annorlunda ifall de hade fått läsa början först. En del av det jag fick kritik för är sådant som jag tycker framkommer tidigare i berättelsen men det kan ju inte gruppen veta. Vi fick endast lämna in knappa tio sidor och rastlös som jag är i detta att vilja komma vidare så sammanfattade jag början kort och valde att lämna in det jag helst ville ha respons på. Fast mitt sätt att berätta är ju lika även i början av berättelsen så det där om brist på berättelse hade nog inte blivit annorlunda. F-n att ett ifrågasättande ska sätta sig fast så hårt.

Jag ska i alla fall jobba lite mer med sidorna utifrån den återkoppling som jag känner att jag kan ta till mig utan att helt gå ifrån mitt eget sätt att skriva. Sedan hoppas jag att några som har läst början fortfarande vill läsa mer, ska bli spännande att se om reaktionerna från dem blir liknande eller annorlunda från gruppen och läraren. För även om jag just nu mest känner för att bara säga ”nu skiter jag i det här” så vill jag ju fortsätta att se var berättelsen tar vägen och var mitt sätt att skiva tar vägen.

onsdag 1 februari 2012

”Henne borde du prata med, ni två ska ha kontakt”

fick jag höra i förra veckan under det inspirerande samtalet med polisens barnförhörsutbildare. Efter dagens samtal kan jag bara instämma och det härliga är att den jag ringde upp verkar ha samma inställning. Nu har jag mailat över ett utkast till henne för kommentarer. Det är så spännande detta!

Under helgen och måndagen var jag mest frustrerad. Helgen innebar ju att jag inte kunde nå de människor som jag skulle söka på deras arbetsplats och jag ville så gärna komma vidare direkt. På måndagen ville jag mest sitta och bevaka datorn i väntan på att kursarna skulle ladda upp sina texter, var så nyfiken på vad de hade skrivit. Nu har jag läst det mesta och en del tycker jag är jättebra och deras snygga vändningar i texten gör att jag kommer vidare i min egen berättelse. Onsdag och torsdag nästa vecka är första träffen och då får jag muntlig återkoppling på det jag har skrivit. Att inte alla kan komma då gör att det även blir en del skriftlig återkoppling vilken jag hoppas ska ha inkommit varje gång jag kollar till klassidan. Vill att allt ska hända på en gång och jag känner mig ibland som en treåring som inte kan vänta utan bara stampar i golvet skrikandes "NU" för full hals. Har i omgångar hunnit ångra lite att jag valde en distanskurs, saknar detta att bo tillsammans med kursarna och leva bara i detta, andas detta hela tiden. Fördelen med en distanskurs är att jag kan göra en massa andra spännande saker samtidigt och när jag väl gör det så är jag nöjd med mitt val. I måndags var jag på en informationsträff på skattekontoret och nu vill jag stoppa in även en annan kurs under denna termin, en kurs som jag hoppas att jag får sällskap på! Kvällen satte i alla fall igång kreativiteten i mig och jag skissade på en massa saker samtidigt som jag lyssnade och antecknade.

Snart är det dags för babysim och minisim. Att bära fram och tillbaks saker var ju inget bra märkte jag senast så denna gång ska jag bara vara i bassängen, återstår att se vad mitt dumma revben/revbensmuskel tycker om det.