söndag 25 juni 2017

Krökta linjer är längre än raka


Minns ni draperiet som jag sydde? Det där jag mätte och måttade och fick DenDär att mäta och måtta som en extra koll. Och ingen av oss tänkte på att garderoben bredvid draperiet var sned fast vi mycket väl visste det båda två. Känsla den här gången är väldigt likt känslan då, frustrationen över att inte ha TÄNKT fast man klappat sig på axeln under arbetets gång.

Vi bär ju i sjal och sele och till selen ville jag göra ett nackstöd. Liten är stark i nacken men blir ju slapp när hen sover så då har vi stöttat upp med ena handen så då vore ett nackstöd smidigt.

Jag tittade och mätte och skissade och räknade. Jag lät DenDär mäta och räkna. Och så klappade jag mig själv på axeln för att jag till och med hade räknad med tjockleken på axelremmarna så att det inte blev en sådan grej som snodde centimetrar som inte fanns.

Sedan sydde jag men lämnade ena änden öppen för att kunna testa en gång och verkligen se var knapp och knapphål skulle sitta. Så himla smart och ordentligt. Så tog jag då med nackstödet på en promenad och när Liten hade somnat och nackstödet skulle monteras så såg det ut så här...
Det ni ser är den fortfarande öppna änden men den borde ni inte se här för den borde vara mycket längre till höger där den andra änden sitter och väntar på sin omlottkompis.  Hur dum i huvudet känner en sig inte när det går upp för en att man tänkt endimensionellt..? Alla mina mått var från när selen hade legat platt på bordet, inte från en krökt sele med plats för barn.

Redan innan så hade jag haft motgångar och känt den där längtan efter en öppen spis att hiva in det hela i. Min första tanke var att presentera projektet här på bloggen med följande bild:

Lakansrest + urvuxna trikåstrumpbyxor + för sliten stolsdyna = nackskydd.

Så var tanken i alla fall, att sy ett fodral av lakanstyg, stoppa en bit av strumpbyxorna med dynfyllningen och sedan montera ihop det. Lätt som en plätt även för en syovan som mig själv. Men dynfyllningen bestod inte av fluff som jag hade trott utan av ganska hårda skumgummibitar. Testade men det kändes bara knöligt så det fick gå i soporna, det vill säga de bitar som inte statisk elektricitet redan hade placera på kyl och frys, fönsterrutan och en massa andra ställen varav jag säkert har en del kvar att upptäcka. Denna statiska elektricitet var även anledningen till att själva strumpbyxebiten fick följa med i soporna, det gick inte att plocka rent den.

Som tur var fanns det ju ett ben till att kapa och en liten frottéhandduk veks ihop och fick tjänstgöra som fyllning. Det blev faktiskt bättre än originalidén, precis lagom stumt men ändå mjukt.

Men sedan var det det här med krökta linjer istället för raka så det var åter till symaskinen. I första vändan försökte jag göra det snyggt, i andra vändan försökte jag bara få det klart på de stunder Liten var nöjd med att sitta bredvid eller hängde med sin pappa. Strumpbyxebiten var ju också för kort och nu fanns det inget mer ben att kapa så jag improviserade allt eftersom både med det och med övrigt. Tack och lov för trikå, det tyget sträckte jag ut inuti lakansfodralet och drog en söm rätt över för att hålla fast det så det kom på rätt plats ändå.
Sedan gjorde jag en ny tub som jag kunde förlänga med på den oavslutade sidan. Passade på att göra slut på lite uppspolad undertråd i olika färger och lät zigzagen vara synlig för jag orkade inte finlira längre. Knapphål orkade jag inte heller med utan körde på kardborrestängning.
Och klart blev det och bra blev det, förutom att kardborre som fästes med klister inte är någon hit. Kardborredelarnas fästförmåga är starkare än klistrets så ni kan ju gissa vad som händer varje gång man försöker öppna nackstödet...
Några stygn för hand skulle lösa det men eftersom jag har hittat en hybridsjal, som passar mig bättre, så finns det liksom inget driv i mig att fixa dit de där stygnen.
Nationaldagsfirande med en sovande Liten. Innan jag hittade Mei Tai-sjalen och övergav bärselen.

Och det här är mitt bidrag till Monhly Makers junitema som är återbruk.

måndag 12 juni 2017

Nostalgipåslag

När jag växte upp hade vi en sommarstuga och det har alltid varit något visst med de saker som fanns där. Jag vet inte om det beror på sakerna själva eller på att de aldrig blev vardagssaker på samma sätt som det vi hade hemma. I alla fall så la jag beslag på en hel del husgeråd från sommarstugan när mina föräldrar skulle sälja den, exempelvis sju stycken koppar. Det är något väldigt vilsamt med mönstret tycker jag.

Jag har använt dem i flera år och njuter varje gång men från att ha haft en del krackeleringar som jag ändå kunde tycka var ok så var det så illa i de flesta att de började kännas sunkiga att dricka ur. Men bara att tänka på att slänga dem gav mig ont i magen så jag skrev på Monthly Makers facebookgrupp och bad om tips för hur jag skulle kunna ge dessa nytt liv. Fast jag skrev också "Eller om någon vill ha dem och ge dem nytt liv på något vis..." och jag insåg sedan att det var vad jag faktiskt hoppades på. Och då åkte de i soporna för jag ville ju inte göra något annat av dem för jag kunde inte komma på något jag hade behov av.
Det kändes som ett stort steg men samtidigt så förbjöd jag DenDär att gå ut med soporna så helt hade jag inte bestämt mig. Och sedan slog det mig att det faktiskt inte behövde vara antingen eller för två av muggarna hade inte en massa krackeleringar. Dem tog jag upp och diskade noga. Visst gör de sig i skåpet?
När jag sedan röjde upp på köksbänken och ville ha något att förvara DenDärs smålökar i så letade jag i skåpen efter skålar men hittade inga. Så två krackelerade koppar fick komma upp från soppåsen.
Och sedan slängde jag soppåsen med tre av sju koppar. Inte så illa av en nostalgiker tycker jag :-)

onsdag 7 juni 2017

I sammarbete med min skrivare


Brorson Bus fyllde otroliga sju år redan innan Liten föddes men vi vågade inte ge oss ut på någon resa då utan vi grattade honom när de hälsade på här för att titta på underverket :-) Men ett grattiskort skulle han ju få till födelsedagen. Dock var här fortfarande flyttrörigt så jag hittade bara mina färgpennor och i brist på tecknartalang så tog jag skrivaren till hjälp. Presenten var ett 3D-spel med figurerna från Scooby-Doo så mitt i allt uppackande så skrev jag ut en bild på dessa och ritade dit fallande paket och anfallande namn och ålder. Ett roligt avbrott i flyttröran.
Spelet byggs ihop, det var trappor hit och dit, burar och anfallande mumier.

När de kom hit så testade vi spelet och det var så där galet och roligt som jag hade hoppats på med saker som rörde på sig så att figurerna slogs ned eller stängdes in. Lite av ett evighetsspel på fem personer men säkert jättekul med lite färre deltagare.  

söndag 4 juni 2017

Självbevarelse-sången, nu även kallad älsklingssången

 Sedan tidigare vet jag att barnaskrik kan gå rakt in i ens hjärta, att det gör fysiskt ont i ens egen kropp när ett barn är ledset eller argt. Men skillnaden mellan då och nu är att tidigare har inte jag haft det där varjedag-ansvaret hela veckan. Barnet har varit hos mig en kortare eller längre period och sedan har det återvänt till en förälder.

Här skriks det som mest av två orsaker, gaser i magen och så trött så det är svårt att sova. Det sistnämnda försöker jag  jag försigkomna genom att sjala/sela på i tid så att Liten får somna när hen fortfarande kan slappna av i att lägga huvudet mot mitt bröst och bara somna. När jag lyckas skapar vi härliga dagar, dagar där Liten somnar gott och vaknar leende och social. När jag misslyckas får jag liksom ont i själen men får samtidigt ett adrenalinpåslag av skrikandet och kan få bilden att jag ruskar Liten för att få hens uppmärksamhet och verbalt tala om att "du är trött, du måste sova". Nu pratar vi inte shaken baby och jag vet att Liten är för liten för att förstå logiska argument men mitt i uppgivenheten över att hen är så ledsen för att jag har missat trötthetssignalerna och över att jag inte kan förklara för Liten så dyker den upp den där bilden.

Jag vet också att mitt adrenalinpåslag försvårar för Liten att komma till ro, hur vilsamt är det att trycka sig mot ett hjärta som går dudunk-dudunk i expressfart? Eller att vila mot en kropp som egentligen vill kliva på fort och ryckigt? Så för att lugna mig själv, och för att i den jobbiga stunden påminna mig själv, började jag en gång att tala om för Liten att jag älskar hen och det blev till en sång som jag nu ofta sjunger. Varierar lite och sjunger ibland "älsklingsungen" istället för namnet men ungefär så här är texten:

Älsklings-namn, namn-älskling, älskar, älskar, älskar dig.
Älsklings-namn, namn-älskling, älskad, älskad är du ju.

Vi sjunger mycket och i början trodde jag att för Liten var det här en sång som vilken annan även om det lugnar mig mer än andra sånger. Det häftiga är att jag har börjat märka att när det är jag som bär Liten så lugnar den här sången henom ofta mer än andra sånger. Och häromdagen så låg hen på min bröstkort och sov men vaknade till och tittade upp på mig så gott så jag började sjunga älsklingssången av bara farten och det igenkännande, glada leendet som jag fick då sitter nog i själen för alltid.  

lördag 27 maj 2017

Ett projekt som blev av och två som ligger till sig



Med ett litet mjölkmonster här hemma så går det åt en hel del handdukar för allmänt torkande men även som "haklapp" på Litens huvud när hen sover i sjal eller sele och jag passar på att äta. Innan jag började med det så garnerade jag Liten med allt möjligt och jag skojade om att hens första smakportion skulle bli helt slumpmässigt det jag råkade tappa inom slickavstånd.

Diskhanddukar tycker jag bäst om materialmässigt men de är lite för klumpiga så nu satte jag saxen i ett lakan. För att kunna hålla isär handdukarna så skrev jag på dem med textilpennor. Började med två för att se så att tyget är så bra som jag tror, hög uppsugningsförmåga och snabbtorkande. Gjorde på enklast möjliga sätt och lät fållen vara kvar där den satt och zigzagade resten.
Att spy betyder numera bara att nu finns det plats för ytterligare en slurk bröstmjölk.
När symaskinen ändå var framme i flera dagar så passade jag på att göra några tvättlappar. DenDär hade en mjuk men trasig morgonrock som glatt hälsade från 70-talet. Men gudars vad det tyget dammade, det var ju så att en undrade om det var en pressarfot eller Hobbitfot som satt på maskinen...
Vi pottar Liten (håller hen i grodposition och erbjuder att bajsa i badkaret), sköljer av ändan med vatten och torkar torrt med handduk och vad passade sig då bättre än bajsbruna tvättlappar? :-)
Och så här när dagarna där tidräkningen inte följer klockan utan Liten så är jag väldigt nöjd med att faktiskt ha gjort något mer än att mysa, amma, promenera, snabbäta och sova. Älskar för det mesta den rytm Liten och jag har hittat men det är en sådan vila att få göra något annat ibland även om tentaklerna alltid finns där åt Litens håll. Och hjärnan jobbar på andra projekt också, projekt som jag trodde att jag skulle kunna visa upp nu men som ligger till sig.
Över dörren hänger en sänghimmel som jag fått, min tanke är att piffa upp den med lite mer färg så jag har hängt lite olika halvgenomskinliga tyger över dörren. På bilden syns bara det gröna men där finns även lila och orangea. I den där andan av enklast möjligt så är jag just nu inne på att klippa remsor, zigsaga och sy fast dem på befintligt vitt tyg.

Bakom dörren står en bunt udda ramar som väntar på fler kompisar och på innehåll. Tanken är en tavelvägg över soffan och där ramarna innehåller en blandning av foton, tyger och annat som blir ett blickfång både för oss och för Liten. Ett blickfång som kan ändras allteftersom vi känner för det.

Med detta projekt som blev av och de som ligger till sig är jag med i Monthly Makers majtema tyg.

fredag 12 maj 2017

Saken är biff

 
Jag tycker om att laga mat baserad på grönsaker och rotfrukter och något hsom inspirerar mycket är de vegetariska recepten hos Min lilla kokvrå Häromveckan ville jag göra favoritrn bönbiffar med koriander men hur jag än letade här hemma i receptpärmen och sökte på hennes blogg så hittade jag inte receptet. Alldeles borta var det! Och dagen efter hittade jag receptet i första plastfickan under rätt flik, visade sig att det inte alls var från hennes blogg utan från en Hemmets veckotidning så jag hade haft ögonen inställda på fel layout. Så kan det gå när man tror att all inspiration kommer från en viss person :-)
Som vanligt har jag inte följt receptet helt utan jag har bytt ut kikärtorna mot blandade bönor med kikärtor i. Och så har jag ökat på mängden koriander, använder mig av Blue Dragons inlagda hackade koriander på burk för den tycker jag smakar mest och bäst. Och så rörde jag i ett ägg till så att biffarna höll ihop bättre.

DenDär äter gärna sina med en blandning av 5-korn, mango och sweet chilisås. Jag har testat lite olika tillbehör men nu senaste gången tror jag att jag prickade rätt med blomkålsris och mangoraja. Så mango verkar vara en hit som del av tillbehören.



onsdag 26 april 2017

Önskelista (eller brist därpå)


Nu när rs-viruset verkar ha klingat av så har vi börjat välkomna familj och vänner för att träffa Liten. Detta besökspåsläpp har gjort att vi flera gånger fått frågan om vad man kan köpa till Liten. Än uttrycker hen är ju inga egna önskemål i detta och vi föräldrar ser just nu inte något behov av varken kläder eller prylar. Liten kör oftast blöjmodet och har därutöver loppisköpta eller ärvda kläder. Känns skönt både utifrån minskad miljöpåverkan och utifrån att gifter i kläderna är urtvättade långt innan kläderna når Litens hud. I linje med miljötänket så har vi även valt  bort plastleksaker, tänker att vi ska satsa på tyg och trä (bortsett från ärvt lego, lego är för coolt för att avstå). Men inte heller leksaker önskar vi oss för Litens del då hen ännu inte visat intresse för de saker som redan finns här.

Vi funderar av och till på att skaffa ett bankkonto i Litens namn och säga att om man vill kan man sätta in en slant där inför framtida inköp men vi vet inte om det är en bra idé. Det känns liksom fräckt på ett dåligt sätt. Likaså har vi funderat på att önska att presentpengar går in till något konto för barn som inte föds in i den grundtrygghet som Liten gör men även det känns inte helt bra, kan vi verkligen välja att ge bort Litens presenter sådär? Kanske önska personliga presentkort med aktiviteter som kan lösas in när Liten är lite mer med? Typ "Den här boken ska jag läsa för dig" eller "En timme i lekparken". Vi vet inte riktigt och tar gärna emot tankar och idéer.

Och om man väljer att köpa något så blir vi väldigt glada för om Liten får vara en människa och slipper bli nischad som pojke/flicka genom kläder och leksaker. Det kommer hen få hantera tids nog, det behöver vi inte börja med redan nu. "Ge ditt barn tusen möjligheter istället för två" som det pratas om. Och, när jag ändå skriver om kön, om det skulle bli så att Liten inte känner sig som det kön som kroppen angett så hoppas jag att vi som föräldrar är tillräckligt uppmärksamma för att se det. Och att familj vänner inte är rädda för att påtala det om vi skulle missa.


Åter till prylar så var det en sak som jag ganska snabbt insåg att vi behövde mer av här hemma, saker att fästa blicken på. Samtidigt vill vi inte ha fler prylar så jag löste det genom att hänga  upp tre smycken i gardinstången i vardagsrummet.

Och nu när temat på Monthly Makers är djur så passade jag på att göra en _väldigt_ enkel rad med vimplar. Enkelheten till trots så kan jag lova att när man spenderar den mesta tiden med att vara en ko så känns det otroligt lyxigt bara att få välja ut clipartbilder, skriva ut dem och klistra upp dem på ett snöre. 

Nu är det ju inte så att all denna njutning skedde i följd utan det här projektet har löpt över två veckor då jag tar mig en liten stund här och en liten stund där mellan sömn, egen mat och amning. Det är Litens fascination för mumintyget som fick mig att vilja göra något mer blickfång i svartvitt. Jag funderade på att sy något (hur många månader hade inte det tagit?) men landade i att pappersutskrifter är precis så där tillfälligt som jag vill att det ska vara. När Liten tröttnat på dem så kan de användas som kladdpapper. Om inget besökande barn vill färglägga dem förstås. Men först ska de upp på väggen, ett projekt som plötsligt består av tusen delprojekt som antagligen kommer att behöva göras pö om pö; leta fram betongspik, mäta upp längden på snöret, mäta upp motsvarande på väggen, hitta ett tillfälle där Liten varken sover eller äter utan att det fungerar att hamra, leta fram vimplarna och fästa snöret i krokarna. Får se hur lång tid allt det tar... :-)

måndag 24 april 2017

Med en enkel turkish delightros på bemärkelsedan


Idag fyller DenDär år. Liten verkar ha börjat partyt redan inatt, här skulle inte sovas utan här skulle socialiseras. Vi föräldrar var dock trötta och trista och inte alls med på tåget. Men en enveten Liten fick till slut sin kära mor att sätta Liten i sjalen och dansa till Mafikizolo. Ett Sydafrikanskt band som jag gillar och som får Liten storögd och med i några låtar och sedan somnar hen gott i sjalen. Det sistnämnda gör att jag numera uppskattar musiken på ett helt nytt sätt...

Tidigare år har jag gjort olika tårtfrukostar till DenDär men i år tänkte jag skippa det, bara att få i sig mat känns som en stor bedrift just nu så att ställa sig att baka gick totalbort. Men i fredags var vår första besökare här och inför utsikten att få amma i soffan samtidigt som jag moffade ost och kex i trevligt sällskap så fick jag en energikick och gjorde lite godis. Liten hjälpte till genom att sova gott hela tiden :-) Till mig gjorde jag en stubbe med chokladdränkt lakridsmandelmassan och till vännen och DenDär chokladdränkta stubbar med nougat och mandelmassa. Mitt i rullandet fick jag för mig att bygg en minitårta.
Den dränkges också i choklad och på toppen satte jag en tillklippt bit av turkish delight med rosensmak. Det blev en söt liten konfekttårta som DenDär nog svalde i en tugga. Själv låg jag och ammade så någon direkt födelsedagsfrukost blev det ju inte men traditionen med tårta upprätthölls i alla fall. Tänk att nästa år har jag en ettåring att baka tillsammans med. Avlägset till max men häftigt att tänka på.

onsdag 19 april 2017

Katarina Ko (tankar om amning)


Just denna kväll har Liten funnits här ute i tre veckor. En evighet och en vindpust i tidens gång.  Våra dagar och nätter består mestadels av att sova och äta och så en massa blöjbyten. En stor dos gos finns också med även om jag inte längre måste snosa på Liten för att kunna tro att hen faktiskt är verklig. Mitt i all denna närhet så kan jag ibland få ett stort behov av att sitta för mig själv, att känna att jag är något mer än mina bröst. För är det en kroppsdel som Liten har fokus på så är det brösten. Vi kan sitta och prata, ha ögonkontakt, och så plötsligt förflyttar Liten sin blick till mina bröst och så börjar hen smacka med tungan oberoende om det åts för två timmar sedan eller två sekunder sedan.

Och dessa bröst tillhör tydligen inte längre mig utan de tillhör Liten, hen kan väldigt bestämt ta tag i mitt finger och dra bort min hand från mitt bröst. Tydlig unge det här :-)

Mina bröst verkar ha kopplat upp en direktkanal till Liten, minsta lilla gny får mjölken att börja droppa och vid ett hungersvrål, så där som att hen inte har fått mat på två år, så kan det spruta till. Jag skrattar mest åt det och tycker att det känns lyxigt att amningen fungerar så bra. För det gör den och har gjort från start. Inte min förtjänst utan en Liten som väl visste hur det skulle vara så det var bara för mig att hänga på. Efter några dagar med råmjölk så började Liten plötsligt klunka, då var det vanlig bröstmjölk i tuttarna vilket gjorde det mer lättsuget och med det så blev både Liten och jag lata och glömde allt vad stort tag om bröstet hette och Liten snuttade på själva bröstvårtan. Det straffade sig kan jag säga, dryga veckan efter Litens ankomst gjorde bröstvårtorna plötsligt så ont så jag nästan skrek ”ersättning”. Istället rusade jag till apoteket och köpte plasttuttar som en hungrig liten accepterade tills hen hade ätit sig mätt och fått tillbaks kämparlusten, då skulle de bort med hjälp av händer och gom. Men kossan var lika envis hon under natten och dagen därpå hade bröstvårtorna tack och lov börjat återhämtat sig. Men ammandet var inte längre lika mysigt för så fort Liten gick över till att snutta så kände jag att det onda stod där redo att hoppa fram igen. På söndagen ringde jag till Amningshjälpen, en underbar grej där amningsvara privatpersoner är tillgängliga för att hjälpa andra. Bara att få prata av sig hjälpte mycket och jag fick tips och pepp och höra att jag fick ringa igen när som helst.

Vi landade i att återgå till hur vi ammade i början, ställningar som vi visste fungerade, och startade ett träningsläger här. Kan låta enkelt men gudars vad elak jag kände mig som om och om igen avbröt amningen och tjatade om ”stort tag” men frustrerad Liten till trots så hjälpte det efter några dagar. På måndagen hade jag ringt till Amningsmottagningen då jag önskade få kolla om vi var på rätt väg i vårt tänk, fick en tid dit på onsdagen och när vi kämpade på med vårt träningsläger här hemma så kändes det jättebra att veta att vi skulle få träffa amningsmottagnigen snart. Väl där så fick vi beröm för det vi hade gjort och tips på fler ställningar som ofta fungerar bra för ”stort tag”. Peppade och med mer kunskap begav vi oss hemåt där vi har fortsatt med detta ”stort gap” men tack och lov behövs det mycket mer sällan än då för dryga en vecka sedan. Fast ibland fuskar jag fortfarande, har inte hjärta att avbryta när Liten snuttandes håller på att somna. Om hen somnar där och då så går det bra men lika ofta rycks det till och börjar snuttas frenetiskt och då gör det ont. Vi har köpt napp för att se om Liten kan tillfredsställa sitt snuttbehov där men än godkänns den endast en kort stund innan den ilskets spottats ut. De egna fingrarna fungerar ungefär lika länge. Men är man bara tre veckor så är ju allt fortfarande nytt och man behöver få ta sin tid, försöker jag tänka när frustrationen slår till. Och när vi får ögonkontakt så rinner den där frustrationen av mig direkt och jag vill bara pussa och krama detta lilla underverk.

lördag 15 april 2017

Glad Påsk

Det blev ett påskris här hemma, eller mer grenar än ris egentligen. Under en promenad runt kvarteret såg jag en rejäl gren som hade blåst ned från ett träd så jag bröt av de yttersta delarna och tog med mig hem. Ska bli kul att se vad det är när knopparna slår ut.

Påsklådan står inträngd i ett överfullt källarförråd så den orkar vi inte ens tänka på att ta fram. Men jag hade ju lite målat sedan Monthly Makers tema förra månaden så dessa två saker fick flytta in i riset.
 Och på dörren sitter det gula pappret med detaljer som gör mig glad. Påskkycklingen, som jag impulsivt ritade dit direkt på pappret, är den jag tycker mest om. Gillar den busiga uppsynen, hur den liksom kikar in från sidan.
Regnbågsägget tycker jag inte känns direkt påskigt men färgerna, och budskapet, gör mig glad.
Påskbrevet som jag dekorerade med är det enda som jag har, inga påskkärringar hittade hit på skärtorsdagen. Har blivit förvarnad om att det kan komma även på andra dagar så än har jag inte vågat äta upp det påskgodis som jag införskaffade.
I övrigt är här opyntat. Imorse fick jag en knäpp idé om att måla mina bröst som påskägg, det är ju ändå de (brösten alltså) som är i fokus här hemma men det känns som om det mest hade resulterat i extra tvätt. Liten började dock dagen med att dekorera DenDärs lakan i fint påskgult. Fast det fotade jag inte utan sköljde ur och la i blöt. Får bli bättre på att dokumentera konstverken när Liten blir äldre :-) Efter blöjbyte så avnjöt Liten en långfrukost. För en annan så känns långfrukostar som en avlägsen lyx, nu är det lyxigt om man får dricka hela koppen te medans den är varm :-) Men Liten är en sådan lyx i sig att allt annat för det mesta känns som petitesser.

lördag 8 april 2017

Kärlek


Sedan vi kom hem för en vecka sedan så har vi hållit oss här hemma med korta promenader i kvarteret. Dels för att vårt fokus är på att gosa, äta och sova men också för att RS-viruset verkar vara extra elakt i år så vi håller oss borta från kollektivtrafik och ber alla som vill hälsa på att vänta några veckor. Förhoppningsvis gör det att liten slipper bli smittad. 

Så hemma var var vi befann oss igår när en person tyckte att det var en bra idé att sno en lastbil och köra in i en folksamling. Ingen av de våra är bland de drabbade så vi är lyckligt lottade. Och det är väl därför som jag kan tycka att vi fortfarande är lyckligt lottade som bor i ett land där attentat som denna inte är vardagsmat. Jag blir glad när jag på nätet ser hur folk ställer upp för varandra, öppnar sina hem för både kända och okända. För det är det enda sättet vi kan möta försök att splittra oss, genom att fortsätta se varandra som människor, fortsätta räcka ut den där handen. Och till det kommer att fortsätta ge en fristad till människor som flyr från platser där attentat som detta är vardag, från platser där det aldrig är säkert om du överlever dagen.

Och jag önskar att liten ska få leva i en värld där kärleken regerar. Få älska och älskas, oberoende av om det är en eller flera, oberoende av om det är personer av samma eller motsatt kön.

Kärlek är vad vi har ägnat oss åt här hemma idag. Vi nästan bosatte oss i sovrummet och gosade, sov och åt dagen lång. Ibland smet jag ut i köket för igår hade jag tänkt baka och påbörjade ett fluff. Idag blev kakan gräddad och blev till hjärtformade bakelser. Och när jag hade gjort våra två så kände jag ett väldigt starkt behov av att ta ut ett hjärta till liten även fast det är bröstmjölk som gäller där.



söndag 2 april 2017

Får man säga att man har fått barn?

 Det betyder ju "lada" på engelska...


Igår lördag kom vi hem från bb och med oss hade vi en liten. Det känns underbart och ofattbart på samma gång. Efter några dagar där vi alla tre nästan konstant har varit i samma rum så gick jag igår ut i köket medan liten och hans pappa var kvar i vardagsrummet. Jag tog mitt vanliga vattenglas, spolade kranen så vattnet blev kallt, fyllde glaset, tog en klunk och mitt i detta väldigt vardagliga så kändes det som att det som hänt de senaste dygnen inte kunde vara sant. Jag var tvungen att gå in i vardagsrummet och faktiskt se att liten fortfarande var här, vardagsgöromålet till trots.

Så mycket vardag har vi annars inte hunnit få, fokus för oss alla tre är att äta och sova och ni kan ju gissa vem som har bestämmanderätt på när :-)

Vår önskan är att liten ska få vara just ett barn, en egen liten individ oberoende av vad som finns mellan benen. Få vara söt och tuff, ta för sig och dra sig tillbaka, få vara arg och ledsen och alla andra känslor också. Vara en människa helt enkelt. Under graviditeten har vi inte berättat vilket kön liten hade och även om vi inte kommer hemlighålla det nu så önskar vi verkligen att liten slipper trängas in i förutfattade meningar om hur en bör vara.

måndag 27 mars 2017

Ett mörkt Stockholmstips


I början av året var jag på en osynlig utställning och jag vill verkligen rekommendera den. Eftersom den är häftigare ju mindre man vet om den så tänker jag inte berätta mer än att man får prova på hur det är att vara blind. Man bokar en tid för guidning men det finns grejer att prova före eller efter så se till att sätta av mer tid än själva guidningen.
Här står det nästan "Katarina". Jag blev så till mig av att förstå hur blindskriften på skrivmaskin fungerade så jag slog fel på sista "a" av bara farten. Att jag ropade "nej" i samma sekund som jag tryckte ned knapparna hjälpte ju inte.
En selfie :-)
Passar även på att rekommendera restaurangen Svartklubben, jag har varit där tidigare och kommer att återvända dit.


måndag 20 mars 2017

Ovala former i pysselhörnan

Geometri... Ja, det är temat för denna månad hos Monthly Makers. På sätt och vis inbegriper det allt tycker jag och jag har sett geometriska former både här och där. En morgon la jag märke till att solens intåg här skapar rätvinkliga trianglar på det frostbelagda taket. Jag gillar även att man ser den skarpa kanten mellan sol och skugga och vet var det kommer smälta härnäst. Och på väg hem en kväll var jag nära att trycka på bussens stoppknapp bara för att jag ville ut och fota en fasadbelysning... Men magens knorrande hejdade handen alldeles innan det hann plingas. Just det här med att ett tema skärpen/ställer om ens fokus mot omvärlden är något som jag saknar efter den fotoutmaning som jag deltog i under ett år och där varje vecka hade ett ord som skulle gestaltas. Jag har fått tips om att det finns liknande utmaningar så jag ska ta mig i kragen och leta upp en. Men nu åter till geometrin...
Förutom att se geometriska former överallt så har min hjärna snurrat formler från gymnasietiden. Konstigt att vissa sådan sitter när jag till förra månadens bidrag fick fundera ordentligt på vad vinkelsumman är i en triangel. Att radien gånger radien gånger pi ger arean på en cirkel kommer jag i alla fall ihåg, likaså att basen gånger höjden delat med två ger arean på en triangel. Det är något visst med geometriska figurer tycker jag, vackert på något vis med vinklar och sträckor utritade.

Så här inför påsk så är det ju en geometrisk figur som är extra aktuell, en oval. Jag minns inte att vi räknade på just dem i gymnasiet men jag minns en bild som vår mattelärare visade och sa att det kommer vi få titta vidare på på universitetet. Nu valde jag ju en annan bana än den tekniska men bilden dök upp i mitt huvud. Jag insåg dock snabbt att jag inte mindes den tillräckligt bra för att rita upp den så jag letade fram den på nätet. Kan säga att det snurrade rejält i mitt huvud när jag började läsa på sidan som bilden kommer, så mycket som jag inte ens förstår att jag har kunnat.

När skrivaren hade gjort sitt jobb så njöt jag av all plats jag nu har och lekte med papper och färg. Lyxigt med både höj- och sänkbart skrivbord och så extrayta i form av utfälld sekretär. Fortfarande en del pryttlar som ska hitta sin plats och efter att fotot var taget så flyttades skrivaren närmare sekretären och extrastolar staplades på hög i hörnet. Inte den vackraste installationen men där slipper vi springa på dem.
Jag lekte med olika pennor och med vattenfärg och målade olika former bara för skojs skull. Kom att tänka på de flirtkule -påskägg som vi målade och satte i påskriset när jag var lite, och insåg att mitt påskäggsmålande ligger på ungefär samma nivå nu som då :-)
I slutändan blev det kalenderbilden för april månad.
Den lilla trekanten med texten "Glad Påsk" är en mindre variant av de påskbrev som vi delade ut när vi var små. För mig var det självklart att teckningarna skulle vikas på det sättet men när jag flyttade runt i Sverige så insåg jag att det kan se lite olika ut på olika platser.
Än får den inte komma upp vid kalendern på riktigt men den fick posera där i ramen. Den ram som fortfarande har sin glipa där nere i högra hörnet. Jag har inte skrivit dit det men jag "ser" ändå citatet som jag blev tipsad om i det inlägget, ""i sprickorna kommer ljuset in". Fint.

Om  med det vill jag så här tidigt passa på att önska alla en härlig påsk! Njut av ljuset!

onsdag 15 mars 2017

En hyllning till hyllor


Det är lite lustigt det där med att vissa möbler passar så perfekt på ett ställe och sedan inte alls på nästa. I vår förra lägenhet, den på 25 kvm, var ju mycket köpt på loppis just för att på mm passa in just där och vid flytten fick en del gå tillbaks till loppis. Men vägghyllor kan man ju tycka borde passa bra lite var som och ändå har jag haft fyra olika lösningar för teförvaring på lika många ställen.

I kollektivhuset hade jag tillgång till bland annat cirkelsåg och kapade lätt till återbruksfyndade hyllor så att jag kunde montera dem på ett bakstycke som passade perfekt mellan två fönster. Hyllan finns kvar, den verkar hitta nya användningsområden i varje lägenhet, men inte till te. Sedan letade jag och letade efter korta hyllor som passade bra till en grönmönstrad tapet men det var först när jag ramlade in på en badrumsavdelning som jag fann det jag sökte.
På en helvit vägg gjorde de sig dock inte men det gjorde två hyllor som jag trodde mig ha rensat ut i flytten. Då passade de perfekt till köksbänken, den fina men extremt opraktiska köksbänken som varken gillade värme eller väta. "Varför gör man på detta viset?" frågade jag mig tusen gånger men tehyllorna gjorde sig bra och även de vita slatthyllorna som jag senare monterade upp bredvid.  


Och så kom vi då hit där ingen av ovanstående lösningar gjorde sig. Och den underbara perstorpsplattan är ju som gjord att baka på så jag ville inte ha burkar ståendes på den utan ville få upp allt på väggen. Tyvärr har vi ingen stor loppis här i närheten men en dag tog jag mig omvägen till den bra som vi bodde nära tidigare och där väntade den perfekta tehyllan på mig.
Och som bonus så hittade jag även den perfekta hyllan till hallen! En sådant där "bli-glad"-hylla är som gjord för att tillfälligt lägga ifrån sig mobil och nycklar när man kommer in genom dörren. Och på köpet hittade en nyckelringsfågelholk hem. En pryl som jag fått för typ tusen år sedan och nästan gett till loppis ett antal gånger men alltid behållit i sista stund.
Inte alla som har en borg i sitt hem :-)