Adventskalender - första december

Tio bröder och systrar! Jo, så många är vi faktiskt. Och så Mamma. Pappa vet jag inte var han är, här finns inga andra som ser ut som vi. Först tänkte jag att hästen kanske är min pappa, han verkar sådär pappasnäll tycker jag. Men min svans är liten och knorrig och inte lång och blank. Vi är inte så lika i övrigt heller fast jag är också snäll. Men det tycker inte alltid Mamma, hon säger att vi är den bråkigaste kullen hon har haft. Tjurarna är också bråkiga men jag tror ändå inte att någon av dem är pappa till oss. Vi är alla vackert skära medan de är vita och svarta.

Än har vi inte fått några namn. Mamma säger att det är svårt att komma på tio passande namn. Men det gör inget. Hon brukar grymta till när vi ska få mat och om man råkar missa det så känner man snart den goda lukten av mjölk och då är det bara att springa och böka sig fram till en spene. Varm mjölk, kan det finnas nått godare?

Fast nått som är nästan lika gott är kramar. Speciellt gott kramas Alice. Hon är mycket större än mig men mycket mindre än de som bor här med oss djur. Flera gånger nu har hon hälsat på mig nu. Hon säger hej till de andra också, klappar lite här och var och kliar Mamma på magen. Men sen, då tar hon upp mig och vi kramas och bökar. Jag tycker mycket om Alice. Fast hon inte har några spenar.