fredag 20 april 2012

Pirrigt men här kommer början på min berättelse!

Maria
Kuvertet lyser vit mot hallmattans nötta kokosfiber, ”Till målsman för Sven Johansson” och så kommunens logga. Medan Sven sparkar av sig skorna samlar jag ihop några räkningar och reklambladen som alltid sprider ut sig och som vi måste akta oss för att trampa på. Från köket slamrar det när Sven letar mellanmål.
”Mamma, har vi mer russin?”
”Jag kommer snart.” ropar jag tillbaks medan jag ordnar ytterkläder och skor. I vardagsrummet drar jag med ett finger längs hyllplan, inget synligt damm men kanske ändå säkrast att städa av ordentligt idag. Sven ler mot mig när jag svänger in i köket och från överskåpet plockar ned ett nytt russinpaket.
”Tack!”
”Varsågod” säger jag över axeln innan jag går genom portalen till matsalen.
Vid fönstret håller jag upp brevet mot ljuset men pappret är för tjockt. Skolan skickar alltid sina papper med Sven, undrar vad det här kan vara.  Medan jag ordnar posten i en prydlig hög på byrån bredvid matbordet, reklamen underst och breven överst, bestämmer jag mig för att laga till något extra gott till middag.

Anders hummar gillande när han tar för sig av köttet. Det blev precis som det skulle, rött och fint. Skulle jag ändå ha tagit lite whisky i såsen? Han hade tyckt om det men den flaskan är ju bara för finare tillfällen. Oj, nu missade jag nästan att svara på det rätta stället, måste skärpa mig. Det vita kuvertet stör min koncentration, stirrar hotfullt på mig från byrån bredvid matbordet där det ligger tillsammans med övrig post från idag. Jag vet exakt när han ska gå igenom posthögen, efter maten när jag börjar plocka av då ska han sträcka sig efter posten. Han gillar rutiner. Sven vill gärna hjälpa mig med disken men jag brukar skicka in honom på hans rum. Anders gillar inte att bli störd när han läser posten, han gillar aldrig att bli störd, och Sven väsnas ibland med disken. Idag känns det extra viktigt att det är tyst och att Sven är ut vägen. Vid diskbänken försöker jag hålla koll över axeln för att se hur långt han har kommit med posten. Snabba, snabba glimtar, vill inte bli påkommen med att spionera. När han öppnar det vita kuvertet försöker jag läsa av hans kroppsspråk men han sitter lika rak i ryggen som vanligt och dragen i hans finmejslade ansikte förändras inte. Tänk vad jag älskade hans ansiktsdrag, jag brukade säga att det måste ha varit en duktig skulptör som jobbade den dagen han blev till.

”Maria, kommer du hit ett tag?” säger han och jag tappar nästan tallriken som jag håller på att diska. Ställer snabbt ifrån mig den och torkar av händerna på förklädet när jag skyndar ut i matsalen. Han låter mig stå bredvid honom, brevet håller han i handen på ett sådant sätt att jag inte kan se vad det står. Inte för att jag hade vågat kika, inte när han kallar på det sättet. Stolen åker nästan i golvet när han reser sig upp. Jag hinner knappt uppfatta orden ”dålig mor” innan slaget får blodet att susa i öronen på mig. Så ändrar han sig plötsligt. ”Hämta Sven” befaller han ”vi ska ha ett familjemöte”. Jag vill inte men vågar inget annat och kanske, kanske, är han inte så arg som han verkar. Han slog ju bara en gång.

Tänk om jag skulle låsa in mig med Sven i i badrummet? Bara några steg genom hallen och sedan är den möjligheten förbi. Ingen idé ändå, någon gång skulle vi varit tvungna att komma ut. Sven drar benen efter sig genom vardagsrum och kök men sträcker på sig alldeles innan vi blir synliga, min duktiga pojke. Jag följer honom med blicken när han går runt bordet men fastnar halvvägs i tavlan. Tänk om jag kunde få vara i det skummande havet istället för här, inte en människa i sikte bara skymningshimmel och vattnets rasande kraft. Raspandet från Svens stol väcker mig och jag sätter mig också ned.
”Är ni nöjda nu när jag får skämmas för er?” Anders har flyttat sin stol bakåt så att han kan titta på oss båda.
”Vad stod det i brevet?” frågar jag tyst. Vet inte om det är rätt tillfälle men jag måste försöka förstå vad vi har gjort oss skyldiga till så att jag kanske kan blidka honom. Till svar får jag bara en utläggning om skolans rektor; nog har han väl alltid tyckt att hon är en ragata. Säkert en sån där feminist som vill krossa alla män, splittra alla familjer.
”Och henne och socialtjänsten vill ni ska in och rota i vårt liv?” utan paus vänder han sig mot Sven, spänner ögonen i honom. ”Ska det vara så svårt att sköta sig i skolan?” Sven flackar med blicken.
”Och vad är du för en mor som inte ens kan få honom att uppföra sig ordentligt?” Nu naglar de gröna ögonen fast mig. ”Nå…” säger han och låter ordet hänga i luften. Han har ett sätt att uttala ord på som ger dem vassa kanter, som får dem att bränna som eld och samtidigt frysa ens lungor så att man knappt kan andas. ”Nå…” upprepar han och jag finner mig. Fortfarande vet jag inte vad det handlar om men ber om ursäkt för både mig och Sven och lovar bot och bättring. Anders verkar nöjd för han övergår till att instruera oss om vad vi ska säga till den där soc-kärringen. Och om den där jävla feministrektorn är där, jag då ska han…

1 kommentar:

  1. Väntar med spänning och viss fasa på fortsättningen!

    SvaraRadera

Lämna gärna ett avtryck.