söndag 27 augusti 2017

Utforskning pågår av världens sötaste små händer


 
Ni vet de där tygsnuttarna eller trasiga favoritkläderna som man sparar och sparar för att göra något speciellt av? Och hur inget känns tillräckligt speciellt för att föräras dessa tygbitar? För att det där ännu mer perfekta speciella kan dyka upp... Under augusti så insåg jag att när det gäller något jag gör till Liten så känns det just så där perfekt speciellt så det är lätt att  plocka fram de vackraste spillbitarna. Och detta fast jag vet att det antagligen kommer att lekas sönder och om det inte gör det så kommer det gå ett tag och så är det något annat som lockar.

Vad är det då jag har gjort? Jo, en utforskargrej som jag har spänt fast där hen sitter vid köksbordet. Leksaker i all ära men de tenderar ju att mest användas till att testa om tyngdlagen fortfarande fungerar...
Det gröna tyget kanske ni känner igen från de där två projekten som låg till sig där i maj. Vi möblerade om strax efter att jag hade skrivit det inlägget och plötsligt var det inte aktuellt med den där sänghimmeln som jag hade tänkt pimpa. Liten har i alla fall älskat det gröna tyget sedan hen såg det och vill gärna ta i det. Tyget skiftar färg beroende på ljus och har en härlig struktur så den tygbiten var den första som jag fixade till. Det var även den som Liten satt och kände på medan jag plockade fram ett rött sammetsliknande tyg som har sparats i en halv evighet men som jag nu sydde en påse av. Själva påsfunktionen är fortfarande överkurs men jag tänker att rätt som det är kommer hen att upptäcka den och ha väldigt roligt.
Den där sänghimmelsgrunden hade rejäla hål på sina ställen insåg jag så jag satt mig och sprätte isär de olika beståndsdelarna och klippte ut en bit med vackra cirklar på. Det är den sista biten jag har satt dit och det gjorde jag när Liten inte såg. Gissa om jag tyckte det var spännande när hen kom ut i köket och jo då, ögonen (tätt följt av händerna) gick direkt till detta nya inslag. Det orangea är en avklippt fåll från en klänning som var för lång, den fick knutar på sig och är spännande att fingra på. Likaså är det spännande att låta fingrarna rinna genom jeansremsorna. Här har jag dock insett att jag ska zigzaga varje remsa för just nu ser det ut som om vi har en drös likmaskar på golvet varje gång vi har suttit vid bordet.

Jag har fler idéer på vad jag ska sätta upp på resåren men just nu är hen så nöjd med det som finns så jag avvaktar. I och med att resåren bara är hopsatt med en påsklämma så är det enkelt att sätta på fler saker eller plocka bort sådant som behöver tvättas eller som hen har tappat intresset för.

Men hur går det då med de där byxorna som jag ska sy till Liten av en av mina gamla t-shirts? Det där projektet som jag har tjatat om under tre månader och som det känns som om Monthly Makers teman gång på gång är en rejäl spark i baken för att faktiskt ta tag i (jag menar, först återbrukstema, sedan "något du aldrig har gjort" och nu kläder...) Jo, tackar som frågar, det ligger där och snurrar och jag processar alla de råd jag har fått, läser de sidor ni har länkat till och har faktiskt hittat en instruktion som jag kan läsa från början till slut utan att få stresspåslag. Och så skaffar jag mig syvana genom att göra en drös smågrejer i olika material. Så även om jag inte har satt saxen i något tyg än så känns det som om jag kommer framåt och de är tack vare er som tipsat och peppat. Tack!

torsdag 24 augusti 2017

Oväntat användningsområde


En sak som har blivit bökigt nu när jag bär liten i sjal är att sätta på mig skorna! Hemma gör jag det innan jag tar upp honom i sjalen men borta är det inte alltid läge att klampa in med skor eller att lägga ned liten vid skoställen. Lösningen har blivit att ha skorna konstant knutna, sparka av mig dem och ta på dem med hjälp av skohorn. Dock känns det som att det sliter på skorna och jag är rädd för att textildelen ska lossna från sulan. Började klura på elastisk snörning istället för stumt skosnöre men vanlig resårband var FÖR elastiskt. Rotade bland mina bra-att-ha-saker och strax såg skon ut så här:
Det är ett resårsnöre från en pappmapp som jag tydligen har kasserat kartobgdelen av. Perfekt längd och perfekt elasticitet gav perfekt passform samtidigt som skon blev enkel att ta på och av. Metallavsluten gör att snodden sitter där det ska.
Enda nackdelen är att jag bara hade en stycken snodd så just nu promenerar jag runt så här...
De mappar jag har kvar är inte i kasser-skick men jag ska kolla om jag kanske kan byta ut snodden på någon mapp mot vanlig resår. Tror dock inte jag har någon röd mapp men om jag låtsas att jag avsiktligt valt att ha olika färg på skosnörena så blir det väl coolt..? :-)

fredag 4 augusti 2017

Första mästerverket :-)

Nu har Liten varit här ute i fyra månader och några dagar. Det är så mycket som är för första gången, både för Liten och för mig. Att det är så för henom känns ju självklart men jag hade inte förväntat mig att det skulle kännas så för mig. Första gången jag skulle åka nedför en rulltrappa med Liten i sjal så visste jag inte hur jag skulle göra! Det kändes så vanskligt att kliva på en rörlig trappa när jag inte riktigt såg min fot pga sjalen och jag insåg att jag stod där och försökte beräkna hur jag skulle ha tyngdpunkten för att inte trilla. Det blev inget rulltrappeåk den dagen. Jag gick och letade reda på hissen istället för jag vågade inte chansa, var helt säker på att det skulle sluta med att jag tumlade nedför rulltrappan och skadade Liten. Och så har det fortsatt med tankar på hur man gör saker som tidigare har gått av bara farten. Knasigt men sant.
Andra första gången-saker är häftigare. Som första pussarna tillbaka och första jollrandet och alla de där sakerna som barn lär sig. Och idag har vi pysslade tillsammans för första gången. Vi ska nämligen på 1-årskalas och då passar det ju fint att rita ett grattiskort att sätta på paketet. Liten har helt klart inte fattat sambandet mellan kritan och de roliga strecken på pappret men det är spännande att hålla i saker så kritan dög bra ändå. Och rätt som det är blev där några streck! Glädjen över denna magi gjorde att hen släppte kritan och hojtandes viftade på armarna.  Pappret skrynklades även ihop några gånger och fick sig en drös bithål.
Personligt blev det i alla fall och så klart ett mästerverk i mina ögon :-)

En förklaring till den udda beskärningen av fotona: en del av mig vill överösa er med foton på Liten för hen är ju, för mig, världens finaste och roligaste och härligaste unge. Men samtidigt vill vi inte ladda upp en massa foton som för all framtid snurrar runt på nätet så vi har bestämt oss för att inte lägga ut foton på Liten varken på blogg eller fb.

torsdag 20 juli 2017

Ett uppdrag för udda strumpor


 Ni vet de där udda strumporna som blir liggandes i väntan på att få en kompis igen? Ibland (läs var femte år sisådär) går jag igenom påsen och inser att en stor del av strumporna där inte längre har någon like i strumplådan och alltså inte kommer att komma till nytta igen. Tidigare har jag slängt dem men i höstas kom jag på något nytt.

I takt med att min kropp förändrades under graviditeten så började jag uppleva jag plötsligt alla kuddar som monsterhöga. Även den minsta kudden fick min kropp att tro att den låg uppallad på en stor kuddhög och jag fick ont i nacke och rygg. Lägg till detta att jag som är van magsovare bara kunde ligga på rygg. Att sova utan någon kudde eller med en hopvikt handduk var inte heller så skönt. Efter några veckor insåg jag att det jag behövde var en kudde som stöttade upp endast under nacken och det är här strumporna kommer in i bilden för de har perfekt storlek! Jag sorterade upp dem i fallande storlek och började med att trä den näst minsta över den minsta och sedan fortsatte jag så tills jag hade en storlek som passade min nacke. Som yttersta strumpa tog jag en mjuk ullstrumpa.
När Liten var född så kunde jag börja sova på en liten kudde igen men innan strumpkudden hann gå i soporna så hittade jag ett nytt användningsområde för den, som bröstkudde! När jag ligger på sidan och ammar Liten så pekar gärna bröstvårtan lite för mycket nedåt men med denna strumpkudde under bröstet så går vi till en vinkel som fungerar för oss båda och det utan att jag måste ligga och hålla uppe bröstet.Vardagslyx!

onsdag 5 juli 2017

Att sy i trikå..?!?


Ibland känns det som om saker buffar en till att göra något man tänkt sig göra men inte fått ändan ur. Eller så är det för att man väljer att tolka saker som den där välbehövliga sparken. Hur som så har jag ett gäng mjuka trikåkläder som jag skulle vilja sy något till Liten av. Har inte sytt något klädesplagg sedan högstadiets syslöjd och har aldrig sytt i trikå så motståndet finns där. Förra månaden var temat för Monthly Maker återbruk och jag fick tips på var en kan hitta lätta mönster, tog fram ett linne och testade att sy lite i det, gjorde en skallra som en första övning (hann dock inte blogga om den på junitemat men det kommer).

Och vad kommer sedan som julitema...

"något jag aldrig testat"  

Och det var väl fasen om det inte ska bli ett par byxor till Liten denna månad. Men jag behöver er hjälp!

Jag har en vanlig symaskin, ingen sådan där overlock och har nyligen fått lära mig att när man syr i trikå så ska man använda den där zigzagen som syr tre stygn åt varje håll. Har som sagt testat och upplever att det gör att tyget behåller sin elasticitet men bara om jag inte håller tyget spänt. Men hur får man styr på tyget utan att dra lite i det? Det syns inte jättebra på bilden ovan men kanten viker hela tiden in sig och vill gärna gå in så under pressfoten, hur undviker jag det? Och hur ska jag komma igång igen när jag har vänt i ett hörn om jag inte kan hjälpa till lite genom att dra tyget bakåt?

Ni hör, hur många frågor som helst och fler lär väl tillkomma när jag väl försöker mig på de där byxorna så släng gärna med alla era tips så kan jag titta tillbaks här när jag kör fast.

söndag 25 juni 2017

Krökta linjer är längre än raka


Minns ni draperiet som jag sydde? Det där jag mätte och måttade och fick DenDär att mäta och måtta som en extra koll. Och ingen av oss tänkte på att garderoben bredvid draperiet var sned fast vi mycket väl visste det båda två. Känsla den här gången är väldigt likt känslan då, frustrationen över att inte ha TÄNKT fast man klappat sig på axeln under arbetets gång.

Vi bär ju i sjal och sele och till selen ville jag göra ett nackstöd. Liten är stark i nacken men blir ju slapp när hen sover så då har vi stöttat upp med ena handen så då vore ett nackstöd smidigt.

Jag tittade och mätte och skissade och räknade. Jag lät DenDär mäta och räkna. Och så klappade jag mig själv på axeln för att jag till och med hade räknad med tjockleken på axelremmarna så att det inte blev en sådan grej som snodde centimetrar som inte fanns.

Sedan sydde jag men lämnade ena änden öppen för att kunna testa en gång och verkligen se var knapp och knapphål skulle sitta. Så himla smart och ordentligt. Så tog jag då med nackstödet på en promenad och när Liten hade somnat och nackstödet skulle monteras så såg det ut så här...
Det ni ser är den fortfarande öppna änden men den borde ni inte se här för den borde vara mycket längre till höger där den andra änden sitter och väntar på sin omlottkompis.  Hur dum i huvudet känner en sig inte när det går upp för en att man tänkt endimensionellt..? Alla mina mått var från när selen hade legat platt på bordet, inte från en krökt sele med plats för barn.

Redan innan så hade jag haft motgångar och känt den där längtan efter en öppen spis att hiva in det hela i. Min första tanke var att presentera projektet här på bloggen med följande bild:

Lakansrest + urvuxna trikåstrumpbyxor + för sliten stolsdyna = nackskydd.

Så var tanken i alla fall, att sy ett fodral av lakanstyg, stoppa en bit av strumpbyxorna med dynfyllningen och sedan montera ihop det. Lätt som en plätt även för en syovan som mig själv. Men dynfyllningen bestod inte av fluff som jag hade trott utan av ganska hårda skumgummibitar. Testade men det kändes bara knöligt så det fick gå i soporna, det vill säga de bitar som inte statisk elektricitet redan hade placera på kyl och frys, fönsterrutan och en massa andra ställen varav jag säkert har en del kvar att upptäcka. Denna statiska elektricitet var även anledningen till att själva strumpbyxebiten fick följa med i soporna, det gick inte att plocka rent den.

Som tur var fanns det ju ett ben till att kapa och en liten frottéhandduk veks ihop och fick tjänstgöra som fyllning. Det blev faktiskt bättre än originalidén, precis lagom stumt men ändå mjukt.

Men sedan var det det här med krökta linjer istället för raka så det var åter till symaskinen. I första vändan försökte jag göra det snyggt, i andra vändan försökte jag bara få det klart på de stunder Liten var nöjd med att sitta bredvid eller hängde med sin pappa. Strumpbyxebiten var ju också för kort och nu fanns det inget mer ben att kapa så jag improviserade allt eftersom både med det och med övrigt. Tack och lov för trikå, det tyget sträckte jag ut inuti lakansfodralet och drog en söm rätt över för att hålla fast det så det kom på rätt plats ändå.
Sedan gjorde jag en ny tub som jag kunde förlänga med på den oavslutade sidan. Passade på att göra slut på lite uppspolad undertråd i olika färger och lät zigzagen vara synlig för jag orkade inte finlira längre. Knapphål orkade jag inte heller med utan körde på kardborrestängning.
Och klart blev det och bra blev det, förutom att kardborre som fästes med klister inte är någon hit. Kardborredelarnas fästförmåga är starkare än klistrets så ni kan ju gissa vad som händer varje gång man försöker öppna nackstödet...
Några stygn för hand skulle lösa det men eftersom jag har hittat en hybridsjal, som passar mig bättre, så finns det liksom inget driv i mig att fixa dit de där stygnen.
Nationaldagsfirande med en sovande Liten. Innan jag hittade Mei Tai-sjalen och övergav bärselen.

Och det här är mitt bidrag till Monhly Makers junitema som är återbruk.

måndag 12 juni 2017

Nostalgipåslag

När jag växte upp hade vi en sommarstuga och det har alltid varit något visst med de saker som fanns där. Jag vet inte om det beror på sakerna själva eller på att de aldrig blev vardagssaker på samma sätt som det vi hade hemma. I alla fall så la jag beslag på en hel del husgeråd från sommarstugan när mina föräldrar skulle sälja den, exempelvis sju stycken koppar. Det är något väldigt vilsamt med mönstret tycker jag.

Jag har använt dem i flera år och njuter varje gång men från att ha haft en del krackeleringar som jag ändå kunde tycka var ok så var det så illa i de flesta att de började kännas sunkiga att dricka ur. Men bara att tänka på att slänga dem gav mig ont i magen så jag skrev på Monthly Makers facebookgrupp och bad om tips för hur jag skulle kunna ge dessa nytt liv. Fast jag skrev också "Eller om någon vill ha dem och ge dem nytt liv på något vis..." och jag insåg sedan att det var vad jag faktiskt hoppades på. Och då åkte de i soporna för jag ville ju inte göra något annat av dem för jag kunde inte komma på något jag hade behov av.
Det kändes som ett stort steg men samtidigt så förbjöd jag DenDär att gå ut med soporna så helt hade jag inte bestämt mig. Och sedan slog det mig att det faktiskt inte behövde vara antingen eller för två av muggarna hade inte en massa krackeleringar. Dem tog jag upp och diskade noga. Visst gör de sig i skåpet?
När jag sedan röjde upp på köksbänken och ville ha något att förvara DenDärs smålökar i så letade jag i skåpen efter skålar men hittade inga. Så två krackelerade koppar fick komma upp från soppåsen.
Och sedan slängde jag soppåsen med tre av sju koppar. Inte så illa av en nostalgiker tycker jag :-)

onsdag 7 juni 2017

I sammarbete med min skrivare


Brorson Bus fyllde otroliga sju år redan innan Liten föddes men vi vågade inte ge oss ut på någon resa då utan vi grattade honom när de hälsade på här för att titta på underverket :-) Men ett grattiskort skulle han ju få till födelsedagen. Dock var här fortfarande flyttrörigt så jag hittade bara mina färgpennor och i brist på tecknartalang så tog jag skrivaren till hjälp. Presenten var ett 3D-spel med figurerna från Scooby-Doo så mitt i allt uppackande så skrev jag ut en bild på dessa och ritade dit fallande paket och anfallande namn och ålder. Ett roligt avbrott i flyttröran.
Spelet byggs ihop, det var trappor hit och dit, burar och anfallande mumier.

När de kom hit så testade vi spelet och det var så där galet och roligt som jag hade hoppats på med saker som rörde på sig så att figurerna slogs ned eller stängdes in. Lite av ett evighetsspel på fem personer men säkert jättekul med lite färre deltagare.  

söndag 4 juni 2017

Självbevarelse-sången, nu även kallad älsklingssången

 Sedan tidigare vet jag att barnaskrik kan gå rakt in i ens hjärta, att det gör fysiskt ont i ens egen kropp när ett barn är ledset eller argt. Men skillnaden mellan då och nu är att tidigare har inte jag haft det där varjedag-ansvaret hela veckan. Barnet har varit hos mig en kortare eller längre period och sedan har det återvänt till en förälder.

Här skriks det som mest av två orsaker, gaser i magen och så trött så det är svårt att sova. Det sistnämnda försöker jag  jag försigkomna genom att sjala/sela på i tid så att Liten får somna när hen fortfarande kan slappna av i att lägga huvudet mot mitt bröst och bara somna. När jag lyckas skapar vi härliga dagar, dagar där Liten somnar gott och vaknar leende och social. När jag misslyckas får jag liksom ont i själen men får samtidigt ett adrenalinpåslag av skrikandet och kan få bilden att jag ruskar Liten för att få hens uppmärksamhet och verbalt tala om att "du är trött, du måste sova". Nu pratar vi inte shaken baby och jag vet att Liten är för liten för att förstå logiska argument men mitt i uppgivenheten över att hen är så ledsen för att jag har missat trötthetssignalerna och över att jag inte kan förklara för Liten så dyker den upp den där bilden.

Jag vet också att mitt adrenalinpåslag försvårar för Liten att komma till ro, hur vilsamt är det att trycka sig mot ett hjärta som går dudunk-dudunk i expressfart? Eller att vila mot en kropp som egentligen vill kliva på fort och ryckigt? Så för att lugna mig själv, och för att i den jobbiga stunden påminna mig själv, började jag en gång att tala om för Liten att jag älskar hen och det blev till en sång som jag nu ofta sjunger. Varierar lite och sjunger ibland "älsklingsungen" istället för namnet men ungefär så här är texten:

Älsklings-namn, namn-älskling, älskar, älskar, älskar dig.
Älsklings-namn, namn-älskling, älskad, älskad är du ju.

Vi sjunger mycket och i början trodde jag att för Liten var det här en sång som vilken annan även om det lugnar mig mer än andra sånger. Det häftiga är att jag har börjat märka att när det är jag som bär Liten så lugnar den här sången henom ofta mer än andra sånger. Och häromdagen så låg hen på min bröstkort och sov men vaknade till och tittade upp på mig så gott så jag började sjunga älsklingssången av bara farten och det igenkännande, glada leendet som jag fick då sitter nog i själen för alltid.  

lördag 27 maj 2017

Ett projekt som blev av och två som ligger till sig



Med ett litet mjölkmonster här hemma så går det åt en hel del handdukar för allmänt torkande men även som "haklapp" på Litens huvud när hen sover i sjal eller sele och jag passar på att äta. Innan jag började med det så garnerade jag Liten med allt möjligt och jag skojade om att hens första smakportion skulle bli helt slumpmässigt det jag råkade tappa inom slickavstånd.

Diskhanddukar tycker jag bäst om materialmässigt men de är lite för klumpiga så nu satte jag saxen i ett lakan. För att kunna hålla isär handdukarna så skrev jag på dem med textilpennor. Började med två för att se så att tyget är så bra som jag tror, hög uppsugningsförmåga och snabbtorkande. Gjorde på enklast möjliga sätt och lät fållen vara kvar där den satt och zigzagade resten.
Att spy betyder numera bara att nu finns det plats för ytterligare en slurk bröstmjölk.
När symaskinen ändå var framme i flera dagar så passade jag på att göra några tvättlappar. DenDär hade en mjuk men trasig morgonrock som glatt hälsade från 70-talet. Men gudars vad det tyget dammade, det var ju så att en undrade om det var en pressarfot eller Hobbitfot som satt på maskinen...
Vi pottar Liten (håller hen i grodposition och erbjuder att bajsa i badkaret), sköljer av ändan med vatten och torkar torrt med handduk och vad passade sig då bättre än bajsbruna tvättlappar? :-)
Och så här när dagarna där tidräkningen inte följer klockan utan Liten så är jag väldigt nöjd med att faktiskt ha gjort något mer än att mysa, amma, promenera, snabbäta och sova. Älskar för det mesta den rytm Liten och jag har hittat men det är en sådan vila att få göra något annat ibland även om tentaklerna alltid finns där åt Litens håll. Och hjärnan jobbar på andra projekt också, projekt som jag trodde att jag skulle kunna visa upp nu men som ligger till sig.
Över dörren hänger en sänghimmel som jag fått, min tanke är att piffa upp den med lite mer färg så jag har hängt lite olika halvgenomskinliga tyger över dörren. På bilden syns bara det gröna men där finns även lila och orangea. I den där andan av enklast möjligt så är jag just nu inne på att klippa remsor, zigsaga och sy fast dem på befintligt vitt tyg.

Bakom dörren står en bunt udda ramar som väntar på fler kompisar och på innehåll. Tanken är en tavelvägg över soffan och där ramarna innehåller en blandning av foton, tyger och annat som blir ett blickfång både för oss och för Liten. Ett blickfång som kan ändras allteftersom vi känner för det.

Med detta projekt som blev av och de som ligger till sig är jag med i Monthly Makers majtema tyg.