torsdag 1 december 2016

Att skapa och själv få upptäcka (eller "när faster fick öva sig på att hålla tyst")

Min pappa fyllde år under hösten och vi firade honom hemma hos Brorson Bus med familj. Eftersom Brorson Bus tidigare har tyckt det är jättekul att dekorera ljus så tog jag med mina ljuspyntsgrejer och såg fram emot en rolig stund tillsammans och en rolig present att ge till pappa/farfar. Fast just denna dag kom både leka med kompis och titta på tv före att umgås med mig så Brorson Bus började med att sitta bredvid och se purken ut. Fast jag hann bara sätta på den orangea bården så satt han nära och ville göra resten. Härligt!
Det här ljuset har massor med färg, jag lovar!
Ljuset ovan är det första vi dekorerade. Jo, det är dekorerat med massor med färg. Brorson Bus tyckte att alla färgerna var så fina så han hade på massor av varje och tog sedan pensel och började blanda. Det blev så fint så fint med alla olika färger som skapades av våra fyra. Och han ville ju att ljuset skulle bli ännu finare så han blandade på. Och jag satt bredvid och bet mig i tungan. Och så plötsligt kom det som jag hade väntat på:
 "Var tog färgen vägen?"
Jo, jag minns det där från fingerfärgsmålning på lekis. Ju mer färg jag klickade på och kletade runt med, ju finare blev det. Tills plötsligt alla färger var borta och jag hade en brun sörja på hela pappret.

 På andra sidan blandade han lite försiktigt och såg när det började bli brunt.

 På nästa ljus blandade han inte alls utan satt på guldigt vaxband istället.

Och sedan var ljusen slut och jag fick reda på att jag skulle ha tagit med fler. Det är härligt hur snabbt det kan svänga. För min sinnesfrid så räckte det nog med två ljus, kan säga att jag fick en rejäl övning i att man ska använda det man har, Brorson Bus lider inte av det där att spara bra saker till ett odefinierat 'senare', och att hålla tyst och låta honom få upptäcka saker själv.












söndag 27 november 2016

Husmorstips såhär inför jul


Om man tokgillar julpynt men ett år känner att "nä, jag har verkligen ingen lust att plocka fram grejer" så kan man alltid besök sin lokala loppis för att insupa den där galna julglädjen som jag gillar. Det är så häftigt för allt eftersom saker säljs så plockas det fram nya så det finns alltid överraskningar. Och alltifrån något barns trädgrenstomte till fingrejer.

Den här burken gick jag och höll i ett tag innan jag la tillbaks den. Ingen direkt jultomte, eller ens jultema, men jag älskar de här tomtarna som härstammar från vår folktro.

Den här blå tomten fick inte heller följa med mig hem. Även om den ser för snäll ut så får den mig att tänka på Sankt Nikolaus. När jag var barnflicka i Belgien träffade vi på honom i varuhuset den sjätte december. Han delade ut små presenter till barnen men det var långtifrån den där snälla jultomten som jag är van vid. Helt allvarlig såg han ut och frågade barnet hur det brukar bete sig, sa några visdomsord och lämnade över en gåva. Är man ett helgon så är man om än ett givmilt sådant. Jag måste säga att jag gillade det.




söndag 20 november 2016

The same procedure as last year?

Ni vet den där middagsbjudningen som Miss Sophie har i svt varje nyårsafton? Och där det är same procedure as last year? Så känns det för mig med Montly Makers, fast varje månad då istället för varje år. Redan i mitten av förra året insåg jag att jag inte ville göra prylar för görandets skull och ofta kom jag inte på något jag behövde eller ville ha. Så förra året gick jag över till att tolka temana i olika ätbara kreationer. Det var superkul. Då. Jag leker fortfarande med maten men ville inte fortsätta tolka årets teman i ätbar form.

Så i år har mitt same procedure as last month varit:
*alltid lyriskt över presentationen av allas bidrag
*nyfikenhet inför kommande tema
*tusen idéer
*känna "nä, det vill jag inte göra eller ha" om alla idéer
*tänka att den här månaden blir den månaden då jag inte gör något bidrag (min inre James suckar lite kärleksfullt här om mumlar sitt "same procedure...")
*komma på något, ofta litet, som jag faktiskt både vill göra och ha

Som den här gången med temat metall. Och då funderade jag ändå på att pimpa något befintligt vilket fick mig att nyfiket spana in mina prylar med nya ögon. Men det föll på att de prylar jag har skapar en helhet som jag gillar, i dagsläget vill jag inte ändra på någonting. Ett tag var jag inne på att klippa till julpynt av konservburkslock och hänga i min växt som agerar julträd men även det bar mig emot. Att inte ha någon plan för pyntandet utan bara låta julträdet fyllas på allt eftersom när/om impulsen dyker upp är något jag gillar. Och i år har inga impulser dykt upp, än i alla fall. Och inte har vi börjat fira advent redan sju veckor innan jul (pga att vi valt att använda den sjuarmade ljusstake som vi har framme året runt). Utifrån frånvaron av advents/julpyntsimpulser tänkte jag att det kanske inte skulle bli så mycket juligt pysslande och pyntande i år, vilket kändes helt ok. Men så fick jag ögonen på några blockljus som jag göt förra hösten och kände att jo, fyra adventsljus vill jag nog ha i alla fall. Och då kom jag att tänka på de där vaxplattorna i metalic som jag köpte förra året och vips så blev det ett bidrag på temat ändå.

Första ljuset fick DenDär när han fyllde år. Jag testade att gjuta i flera lager utifrån och in med tanken att det skulle likna en Mozartkula. Och det gör det, om man häller av stearin som smält och tittar noga. Men så fort man eldar det så ser det bara ut som ett mörkbrunt klot för det mörka färger tar över de ljusare färgerna inuti. Tänkte inte på det när jag gjorde ljuset.
Även det andra ljuset är ett ljus som DenDär har fått, den här gången i julklapp förra året. Då var det ett äpple som symboliserade att vi skulle gå på musikalen om Snövit. Sedan hamnade ljuset ovanpå ett geléljus och då blev färgen flammig och ytan ful.
Nummer tre var färdigpiffat redan till förra julen men jag hade inte hjärta att börja elda på den sötnosen. Återstår att se hur det går i år. Nummer fyra är ett "slaskljus". När jag gjutit klart så samlar jag upp de färgprover som jag har pytsat ut under gjutandets lopp, svårt att se vilken färg stearinet har innan det stelnat tycker jag, och stoppade ned dem i en form. Sedan häller jag i det sista ur smältgrytan. Ibland blir det supersnyggt och ibland blir det, som här, så trist så det åker in i skåpet.
Men nu får alla de här ljusen vara med och leka under advent.
Mozartkulan fick en stjärna. Äpplet vände jag upp och ned och piffade så att det ser oanvänt ut i väntan på sin tur. Jag tycker det ser ut som en julgranskula. Och vis av mörka färgers övertag över ljusa så färgade jag det även inuti med förhoppning att det vita innandömet inte ska synas så väl när vi eldar. Grisen var som sagt klar och det tråkiga ägget fick sig en julgran. Nu syns det inte under kulorna men det blev en mosaikjulgran för när jag skulle klippa ut den så klippte jag plötsligt helt fel, man tror ju man kan klippa granar på frihand vid det här laget men icke. Och så skulle jag rätta till det och klippte ännu mera fel. Så då klippte jag isär den och monterade ihop bitarna. Tacksamt med vax på det sättet och faktiskt så var det så kul så jag funderar på att klippa ut mosaikbitar i olika färger och se vad jag får ihop.




torsdag 17 november 2016

När man inte är kräsen...


För några dagar blev världen vit och ljus, nu töar det för fullt. Jag hann i alla fall få julstämning och  lust att baka pepparkakskreationer. Snön får mig att tänka på kristyr och hjärnan går igång och klurar på olika saker man kan bygga.

Även i slasket kan man få julstämning, i alla fall om man inte är så kräsen. Häromdagen skuttade jag glatt när jag såg att ett torg här i närheten hade fått upp julpyntet!
Belysning, rött och vimplar! Fast det visade sig vara en avspärrning för vägarbete... Ja, ja... glädjen försvann i alla fall inte för jag tyckte det såg fint ut ändå.

Hur har ni det med julstämningen? Börjat adventspynta något? Här kör vi inte sju veckors adventsfirande i år men kanske blir det de vanliga fyra, återstår att se.

söndag 13 november 2016

Fars dag


Idag är alla pappors dag och jag minns fortfarande hur min pappa brukade bära oss från badet till sängen, inslagna i handduken. Jag minns också glädjen i att bli frotterad så hela sängen skakade. Idag på fars dag får min pappa därför ett paket från Unicef, innehållande filtar, bok, fotboll samt polio- och mässlingsvaccin. Nu kan någon annan pappa hålla sitt barn varmt och fylla det med glädje.

Jag hade säkert fler handdukar som barn men den jag minns är den här färgglada och den har jag fortfarande kvar och använder! Trådsliten men full av kärlek.


Hos Unicef kan du också skicka efter din farsdags present. Eller dina julklappar.

tisdag 1 november 2016

Två bloggare bakar


På tv bakar hela Sverige och någon som har gjort en rolig grej av det är bloggaren Min lilla kokvrå som hakade på den första tekniska utmaningen. I avsnittet därpå bestod sagda utmaning av av att deltagarna fick baka varandras favoriter så föreslog jag, efter en hel del betänketid, franska våfflor. En barndomsfavorit för mig bland de kakor min mormor bakade. När vi fyllde år fick vi önska en eller två sorter och så fick vi burkar fulla med favoritkakorna. Ens alldeles egna kakor! Jag minns att jag brukade växla mellan att önska jittebugg och en mördegs- och mandelmasssnurra och så franska våfflor. De två förstnämnda bakar jag då och då men franska våfflor har jag aldrig gjort själv. Fast nu har jag bakat för när jag skickade iväg listan på ingredienser så blev jag så sugen. Mormor hade nog underkänt utseendet, kruskaveln ligger nedpackad i magasinet, och kanske även tillvägagångssättet då jag inte iddes kavla ut och ta mått utan skar tunna degskivor som jag kavlade fast socker på. Men smaken hade hon nog godkänt för goda blev de!
I sann tävlingsanda så lämnade jag bara listan med ingredienser. Måste säga att jag blev imponerad av detta att provbaka en kaka för att få koll på ugnsvärme och baktid, själv hade jag nog gått på känn, kört alla kakor samtidigt och hoppats på det bästa. Tur då att jag hade tillgång till hela receptet.

Fast jag har två recept skiljer sig åt lite. Det ovan kommer från en Hemmets Journal från 2014. Enligt det ska det vara vispgrädde i degen medan Sju sorters kakor anno 1975 förespråkar vatten. Den sistnämnda hänvisar även till sjuden smörkräm som fyllning. Jag minns att den var god men valde ändå av bekvämlighet att röra ihop en av smör, florsocker, äggula och vanilj. Vore dock kul att köra blindtest med de olika recepten någon gång, barndom vs nutid :-)
Lite häftigt att ha en kokbok som är året yngre än en själv är :-)
Och så här ska kakorna se ut om man har kruskaveln redo.

tisdag 25 oktober 2016

Jag älskar mig - om vikten att bli sedd


För några veckor sedan var jag på en drös workshops med tantrainriktning. Förutom det lekfulla och njutningsfulla som lockar mig så var det moment där en person fick en eller flera andras totala uppmärksamhet. Det är något speciellt med de känslor detta skapar, hur sedd och viktig jag känner mig trots att jag inte alls känner de andra personerna. Genom att de ger mig sin odelade uppmärksamhet så ger de mig egenkärlek, min kärlek till mig själv växer. Likaså är det häftigt att se hur vackra och sexiga andra blir när man ger dem den där uppmärksamheten, när de älskar sig själva.

Helgen efter besökte jag en vän och dennes barn, en förskoleklassare. Barnet och jag tillbringade några timmar på tu man hand och barnet valde att vi skulle gå till en lekpark. Inte för att leka tillsammans som jag trodde utan jag blev placerad på en bänk i närheten av barnets aktivitet med uppmaningen att titta. Detta upprepades varje gång barnet bytte aktivitet, jag placerades på en ny sittplats i närheten av nya aktiviteten. Av vad jag kunde se så gick barnet in i alla aktiviteter, det var av och till en meditativ känsla i lekandet, och så plötsligt söktes ögonkontakt med mig. Vi pratade i princip utan ord, det lilla jag sa var mer en bekräftelse av vad barnet gjorde, att jag såg vad barnet gjorde. Inga värderingar i bra eller dåligt utan mer att jag såg att den torra och den blöta sanden bildade mönster eller att det såg ut som om barnet låg och sov i kompisgungan. Och plötsligt säger barnet "nu ska jag titta på dig" och så placerades jag framför ett periskop medan barnet tittade och berättade vilka delar av mig det såg.

De där timmarna i lekparken har verkligen stannat kvar hos mig och jag tänker på hur viktigt det är för oss människor att bli sedda. Och jag hoppas att jag med mitt tittande kunde bidra till att öka barnets egenkärlek på samma sätt som workshopsdeltagarna bidrog till att öka min egenkärlek.

lördag 22 oktober 2016

Bä bä färgglada lamm

Leksaker var månadens tema hos Monthly Maker och jag klurade på en massa saker och kollade efter begagnade leksaker i hopp om inspiration men landade, som så ofta, i att det jag kunde göra inte var något jag behövde eller ens ville ha. Så igen kände jag att detta blir nog temat som jag avstår.

Men så var jag hemma hos mina föräldrar och passade på att gå igenom ytterligare lite saker som tillhörde mig. Det är många år sedan jag flyttade hemifrån men ändå dyker det fortfarande upp utrymmen där det ligger något som är mitt. Den här gången bar det bland annat en liten låda med mestadels plastleksaker. Det var sådana där brickor fulla med hål och svampliknande plastpluppar att sätta i för att skapa sitt eget motiv. Det var tre snoddar att sätta över barnvagn och dockvagn, sådana där med figurer. Och lite annat smått och gott. Just gamla plastsaker tycker jag är så svårt, ohälsosamma mjukgörare gör att jag inte vill lämna vidare eller lämna in på loppis så dessa saker fick hamna i soporna. De svampformade plastplupparna var i hårdplast så jag satt och plockade med dem och funderade på villa färgglada svampskogar jag skulle kunna bygga men så var det ju det där igen med att inte vilja ha det skapade alstret... Men de fyra lammen från snodden till babyvagnen bara ville jag spara. Logiskt tänkte jag att det räckte med ett men så slog det där knäppa besjälandet av saker till, inte kunde jag skilja på dem..?

Så fyra små lamm fick följa med mig hem men vad gör man med fyra små hormonstörande typer? Eftersom de har suttit på snöre så har de hål i baken, vilket inte stör mig så mycket, och i bröstet, vilket stör mig mer då jag associerar det till att de har blivit skjutna. Och även om jag äter kött ibland och även om jag kan gilla morbida saker så kändes det här för sorgligt. Stackars små lamm liksom...
Men med en liten klocka från prylförrådet så ser det mer ut som om de är på bete utanför någon gård och deras pinglande får glada barn att komma springande för att klappa och mata med repat gräs.
Och såklart har så här söta små lamm stora hjärtan.


Ännu ett bidrag som är mer fixande än skapande men det är just det som just nu ger mig glädje. Skön upptäckt där jag satt och krusade band till födelsedagsöverraskning.

onsdag 12 oktober 2016

Bye, bye love

För flera år sedan köpte jag hårda plastflaskor som ska vara fria från skadliga ämnen, i alla fall de som vi i dagsläget känner till. Flaskorna tål även kokande vatten och fungerar bra både i vardagen och på utflykten. När jag köpte dem kändes de som bästa valet, och jag tycker fortfarande att de är tillräkligt bra, men med utbudet som finns idag så hade jag nog valt en glasflaska istället.

Men till förra Pride i Stockholm kom så en bubbelvatten med smak av kärlek. Jag blev aningens kär i denna flaska, budskapet alltså och inte den syntetiska smaken, och har sedan dess haft den som min vardagsvattenflaska. Det har känts fint att plocka upp en flaska med hjärta och regnbågsfärger på samt baksidans konstaterande att kärlek kommer i många former och smakar olika för alla.

Men så påminde mig min mamma om att plastflaskor av typ1-plast inte ska återanvändas då de riskerar att släppa ut gifter i vattnet om de blir solvarma. Den kärlelsfulla flaskan fick alltså följs med på en sista utflykt till pantmaskinen.
Som tur var så kunde den fortsätta sprida kärlek i form av trädplantering.
Men jag måste erkänna att det kändes lite kymigt när kvittot matades ut... Det var det trädbidraget det... Bad personalen programmera om så att biståndskvittot inte innehåller så mycket text och bild men det kunde de tyvärr inte.


tisdag 4 oktober 2016

Kategorin sådant där man ibland svär över...

... och ibland är glad över att man sparat.

I

Länge, länge sparade jag fint present- och julklappspapper samt snören. Och även när jag slutade hamstra vid varje paketöppning så fanns ju det där redan hopsamlade lagret kvar. Ofta, vid varje flytt och varje rensning, svär jag över min oförmåga att göra mig av med det. För två flyttar sedan sålde jag och gav bort i princip allt "fin"material, sådant där motivtryckt papper, färdiga figurer att montera på etc. För jag blir mer kreativ med basmaterial där allt är möjligt och ingen redan har tänkt åt mig.

En del paketpapper, oftast de med färgmönster och inte motivmönster, fick bli kvar och så massor med presentsnören. I julas tokpyntade jag några paket i ett försök att minska mängde och jag funderade på att hiva det som blev över men det gick liksom inte. Och nu är jag glad för det!  Om en dryg vecka fyller en vän år och hemlis är planerad. Och då kom en drös presentsnöre väl till pass!

Och mitt i krusandet och hemlisförberedande så blev jag bara så glad. Jag gillar ju att skapa upplevelseöverraskningar! Så skönt när den känslan tittar fram igen, kreativiteten har ju liksom gått på långledigt men här fanns helt klart en ljusglimpt.

Så nu hoppas jag att alla håller sina tummar och tår för friska dagar nästa helg. Vi har ibland lite otur med förkylningar och sådant när vi har planerat att ses och eftersom vi bor i olika städer så är det inte bara att byta dag. Men nästa helg ska banne mig gå till historien som århundrades friskaste, så det så!